Meny Stäng

En man i en countrylåt: Några betraktelser om maskulinitet i samtida country

Av Johanna Bengtsson

Ron Baker och Ryan Bingham Foto Ron Baker (CC BY-SA 3.0)
Ron Baker och Ryan Bingham Foto Ron Baker (CC BY-SA 3.0)

Det finns en serieruta ur Dan Piraros Bizarro som avbildar en björn med sorgset sluttande axlar som med gitarr och cowboyhatt sitter på en barstol och sjunger: ”Min fru stack med min bäste vän och jag saknar honom så”. Björnen skulle kunna representera nästan vem som helst av countryns manliga giganter: Willie Nelson, Johnny Cash, Hank Williams,Gram Parsons eller Merle Haggard och utgör i sin lätt missriktade sorg en perfekt karikatyr av det många uppfattar som countryns kärna. En man i kläder som i urbana sammanhang knappast kan bäras annat än med ironi, som dricker whisky och ältar ett kraschat förhållande. Även om det självklart är en reducerande bild och genren är mer mångfacetterad än så hade Piraros teckning inte varit rolig om det inte hade funnits ett visst korn av sanning i den. Den är helt enkelt rolig för att det inom genren finns en maskulin identitet med ovanligt tydliga särdrag, som därmed blir lätta att överdriva och parodera. Jag är inte den förste att påpeka att country, liksom andra genrer, är mer än de vanligaste uppfattningarna och missuppfattningarna om den. Men det är i fallet country trots allt intressant att titta på hur genrens stereotyper produceras, reproduceras och diskuteras, framför allt av musikerna själva eftersom det blir en viktig del i hur de bygger sin identitet som countrymusiker.


Läs hela Johanna Bengtssons text om manlig identitet i countrylåtar i det nya trycket av Populär Poesi: Bli medlem

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fyra =