Meny Stäng

Bruset inifrån – Beach House och Depression Cherry

Av Johanna Bengtsson

Beach House. Foto James Harvey Grantham CC BY-SA 3.0
Beach House. Foto James Harvey Grantham CC BY-SA 3.0

I Londons tunnelbana hängde i somras annonsaffischer för Beach Houses nya album. Dovt röda, monokroma, med albumets namn, Depression Cherry, tryckt i vitt längst ner. Trots att de i sin minimalism stack ut mot de andra bjärta och typografiskt överdådiga annonserna var placeringen en tydlig markering att detta är musik för alla. En marknadsföringsstrategi som känns främmande när man tänker tillbaka på hur relativt få Beach Houses första, självbetitlade album var en angelägenhet för. Kanske inte så mycket för att Beach House gjort sig svåra, utan för att de alltid uppvisat en osedvanligt stark integritet. Både i själva den säreget täta, ibland svårgenomträngliga, ljudbild de byggt upp och hur de valt att hålla fast vid den.

Depression Cherry släpptes i slutet av augusti och är bandets femte fullängdsalbum under nästan tio år. De inledande harmonierna känns bekanta, och för tankarna till ett av de mest minnesvärda spåren från Teen Dream (2010); ”Take Care”. Men inte som en trött upprepning utan mer som ett svagt eko. Där ”Take Care” utgjorde en refrängbaserad kulmen på Teen Dream är detta inledande spår, ”Levitation” snarare en långsam progression som leder in i albumet. Med sina repetitiva inslag leder den fram till ”Sparks”, där texten nästan viskas fram, lätt skrapigt, i ett uttryck som är snarlikt den distade gitarren som ackompanjerar den:

You go to school, you follow all the rules, you live inside
Realize there’s something in your eyes, you’re back again
From the spine rising through the mind, you give it up

Och sedan in i det repetitiva outrot: ”Make it/ Wave it/ Alive”

Det finns en sådan påfallande enkelhet i det allra mesta av textmaterialet. Någon annan skulle kanske påstå att det är för att inget mer finns att säga, men jag har snarare en känsla av att texterna varit längre men strukits ner tills bara det allra nödvändigaste blivit kvar. Lite som en övning i poesi jag fick göra under min skoltid som inleddes med att man beskrev en solnedgång och därefter successivt strök mer och mer av texten tills bara de allra viktigaste orden fann kvar:

Beyond love
This thing comes to me
Heartbreak did this
He was made to believe
That he should live without it
All I know’s what I see
No change in his
Vision born into dreams
Of a world left without it

depression cherry frontBeach House rymmer något viktigt, och när de i och med raden ”tender is the night” refererar till John Keats och därmed också till F. Scott Fitzgerald är det som ett löfte om att även andra texter bär på något mer. Eller kanske är jag alltför godtrogen. Kanske är det en konsekvens av det hypnotiska soundet.

I “PPP”, mitt i albumet bryts den dittills lugnt vaggande rytmen av små diskreta oregelbundenheter. Detta sker till synes utan någon form av motivering. Tre gånger återkommer den lilla, lilla hickningen. Sedan flyter det vidare. Måhända läser jag in för mycket i det, men för mig ter det sig som ett hjärta som hoppar över ett slag. Och efter ett par genomlyssningar börjar mitt hjärta göra just precis det. En indikation på hur väl de lyckats skapa en organisk ljudbild, och hur förtroendeingivande det blir för lyssnaren.

Det är, som synes, lätt att hänföras av den musik som bär fram, eller kanske snarare innesluter, texterna. I en annan genre skulle jag (fördomsfullt) dra slutsatsen att man försökte dölja något, jag skulle misstänka en tomhet där bakom. Men inte hos Beach House. Ljudbilden är, och har sedan Beach House (2006) varit, uppbyggd i täta klanger där de akustiska och de elektroniska elementen ofta är i princip omöjliga att urskilja, hur noga man än lyssnar. Ofta låter det som mer och fler instrument än de det oftast rör sig om: gitarr, synth och röst. Det känns som om bandet byggt någonting i vilket man anförtror det käraste man har. Vad det än må vara. Ett klangbygge som kommer igen på Depression Cherry, även om det där är något förenklat, något uttunnat. Kanske för att man närmar sig den yttre kanten, bygget börjar bli färdigt, eller för att man tagit sig ytterligare en bit närmare mitten.

Det handlar inte om att hålla fast vid någonting till varje pris och att därmed stelna i ett uttryck. I stället hör jag hur man hittat ett uttryckssätt som man ständigt strävar efter att fördjupa och förtäta. Jag får en känsla av att de är på väg mot uttryckets mitt. Mot stället där det allra mest omhuldade finns, som man inte vet vad det är förrän man ser det.

Här borde jag kanske min vana troget bli lite skeptisk mot exponeringen i tunnelbanan. Den här typen av musikaliska upplevelser brukar jag inte vilja dela med någon annan. Absolut inte med någon jag känner, än mindre med fullständiga främlingar. Jag är rädd att deras intryck ska stämma för väl överens med mitt, att jag ska vara en i mängden.

Hur det nu än är förstår jag varför så många kan och vill ta till sig Beach Houses musik, trots, eller kanske tack vare, det envetna arbetet med avskalade texter och tätt sound. Jag kan omöjligt att värja mig mot integriteten, detta innerliga och komplexa sätt att bygga samman vokala och instrumentala uttryck. Beach House skapar ett musikaliskt uttryck som tycks harmoniera med det ständiga bakgrundsbruset som tycks komma inifrån mig själv. Om alla i Londons tunnelbana också hör det här bruset inifrån, och om det harmonierar lika väl med musiken, har jag ingenting emot att vara som dem.