Meny Stäng

På upptäcktsfärd hos Explosions in the sky

Av Tor Gasslander

Affisch för Explosions in the sky
Affisch för Explosions in the sky

För att vara självutnämnda skapare av små symfonier, och de kanske mest välkända representanterna för den ofta pretentiösa genre som kallas postrock har Explosions in the Skys musik alltid varit ganska rakt på sak.

Den arbetar med stora känslor, och tar inga omvägar dit.

Varje låt bygger upp fjäderlätta melodier till vrålande toppar innan de vänder tillbaka igen. De görs nästan uteslutande med tre gitarrer och ett trumset. Det förekommer ingen sång.

Som ett av få band som nått bred publik utanför postrockbubblan har de fyra killarna från Texas som utgör bandet naturligtvis också fått utstå en del kritik. Det har hävdats att de har kokat ned de crescendon som utgör grundstenen i mycket postrock till en så basal nivå att musiken blivit banal.

Där andra band i genren vinnlagt sig om att göra annat; hittat nya instrument, jobbat med långa melodilösa stycken eller börjat fingra på elektronisk dansmusik har explosions in the sky dessutom jobbat vidare med sitt grundrecept. Gitarrer och trummor. Melodier och crescendon.

Eftersom musiken helt saknar text blir musiken vag, bärare inte av budskap så mycket som en känsla. Känslan är för det mesta sorglig men vacker, kanske hoppfull. Det är som den sista scenen i Fight Club: när skyskraporna rasar och de första riffen i Pixies ”Where is My Mind” drar igång. Det är pompöst och lite patetiskt och liksom för mycket, en alldeles skamlös strävan efter att väcka så stora känslor som möjligt.


Läs hela Tor Gasslanders text om Explosion in the skys musiklyrik i tryckta nummer 26-27 genom att köpa numret eller genom att bli medlem här: Medlemskap.