Meny Stäng

Den ständigt dödförklarade romansen

Av Ola Nordenfors

August Strindberg. Självporträtt.
August Strindberg. Självporträtt.

Eftersom noterna föll bort i den tryckta versionen av Ola Nordensfors essä om Romansen får ni här chansen att läsa hela texten med noter. /Redaktionen


”Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i Zachriska kretsen.”[1]

I Svarta fanor, August Strindbergs infernaliska skildring av den kulturella societeten i Stockholm runt förra sekelskiftet, förekommer en s. k. ”spökdiné” hos professor Stenkåhl där en fröken Aalesund framträder efter middagen med ”tjugusex Griegare”. När hon väl sätter igång samlas en grupp litterära högdjur i ett anslutande rum för att intrigera och ”hetsa” varandra, som Strindberg uttrycker det. Bilden av romansen[2] som en sorts kultiverad ljudtapet som ”pågår” och skyler över de underliggande låga mänskliga drifterna är onekligen förödande giftig, men den är nog inte särskilt representativ vare sig för den dåtida situationen i stort eller för Strindbergs egen syn.

Egentligen hette fröken Aalesund Dagmar Möller, var norska, operasångerska och syster till Harriet Bosse, som ju blev August Strindbergs tredje hustru. Vi vet också att Strindberg själv gärna och intensivt lyssnade till kammarmusik när t. ex. de s. k. ”Beethovengubbarna” (däribland violinisten och tonsättaren Tor Aulin) bjöds in till middag hos författaren. Men är inte skildringen av kvällen hos professor Stenkåhl en ganska vanlig (vrång) bild av hur romansen har uppfattats, och ännu uppfattas? Idag, när hemmusicerandet för en i bästa fall tynande tillvaro, är lyssnarnas främlingskap inför romanssång troligen än större. Jag får nog erkänna att även min egen inställning till romanssång en gång i tiden innehöll stänk av lätt roat ointresse. Få genrer tycks vara så belastade med förutfattade meningar. Romanskonsten är uppenbarligen en komplicerad form för konstutövande.

Men samtidigt bör vi vara medvetna om att romansen gång på gång dödförklarats. Redan i slutet av 1800-talet – under romansens verkliga blomstringstid i Sverige – klagar Adolf Lindgren, som var dåtidens mest inflytelserika svenske musikkritiker över att utvecklingen har gått i fel riktning, och det han är ute efter är att pianisten har fått för stor plats. Han protesterar mot att romansen har förändrats till ”pianostycken med obligat sångstämma, såsom nu tyvärr blifvit modernt”.[3]

Och romansen tycks alltid ha varit en ifrågasatt form inom vissa kretsar. Den har ibland uppfattats som en form för mindre hantverksskickliga tonsättare, för tonsättare som mer litar till ingivelse än kunnande. Så tidigt som 1845 skrev tonsättaren Franz Berwald:

Unga tonsättare börja så gerna med att komponera Romanser och Visor utan att ana, att det är just denna genre som obemärkt drager dem in i manér och vissa formbildningar, hvilka sedermera icke sällan lägga väsendtliga hinder i vägen, när frågan gäller att komponera ett större musikstycke, s. t.ex. en Sonat, Trio, Quartett os.v., och hvilka arbeten aldrig kunna någorlunda artistmessigt utföras, såvida icke förmågan att sammanbinda flera idéer till et helt förefinnes.[4]

Den synen har återkommit senare i svensk musikdebatt: Att skriva romanser är att undvika svårigheter, att hoppa över gärdsgården där den är som lägst. Reaktionerna från mer hantverksinriktade tonsättare under exempelvis 1940-talet, då de unga modernisterna tog bestämda kliv in i den musikaliska offentligheten, kan nog ses som begripliga. Länge hade en generation tonsättare med debutår mellan 1890 och 1910 dominerat konsertliv, högre musikutbildning, musikpress o. s. v.. De hade med den franske litteratursociologen Pierre Bourdieus uttryck blivit herrar över fältet. Och dessa tonsättare ägnade sig i hög grad åt att skriva romanser. Romansen var i början av 1900-talet en idag närmast ofattbart omhuldad uttrycksform. I de privata (borgerliga) hemmen sjöngs det till den nya statusmöbeln – pianot. Pianofabrikernas framväxt under andra hälften av 1800-talet är ett intressant uttryck för borgarklassens ekonomiska tillväxt. Musikförlagen gav ut romansnoter riktade till allmänheten i en troligen aldrig överträffad omfattning. Den musikaliska salongen var en tidstypisk företeelse av närmast halvoffentligt slag, och att romanssång var ett återkommande inslag vid privata bjudningar finns skildrat både i minnesteckningar och samtida skönlitteratur (som vi kunde se av Strindbergs perfida skildring ovan…) Konsertlivet dominerades också av vokala inslag. Jag har i min avhandling refererat Martin Tegens undersökning om musiklivet i Stockholm 1890–1910, och där framgår tydligt hur dominerande sången är. Tonsättare som Alfvén, Peterson-Berger, Stenhammar, Sigurd von Koch och Ture Rangström har alla procentsiffror på över 50 % för romanser i statistiken över framförda verk.[5]

Ett exempel på romansens starka grepp om publiken under de första decennierna av seklet ges av signaturen Paganini (Wilhelm Lundgren) i Upsala Nya Tidning 1919. Han noterar efter en inte alltför välbesökt romanskonsert[6]: ”Publiken har blivit trött efter den brinnande konsertsäsongen, det är ju ej så underligt. Det var väl därför som ej ens en romansafton drog.” [Min kurs.][7] Så romansen kunde onekligen uppfattas som kvävande för andra musikaliska uttrycksformer under de första decennierna av 1900-talet.

En debatt två år senare, 1921, visar också vilka starka känslor romansen uppväckte. Debatten böljade på Svenska Dagbladets kultursidor och inleddes med en understreckare av talpedagogen Hilma Henningsson. Hon beskyllde de samtida tonsättarna för att misshandla lyriken i sina sånger, eftersom de enligt henne slarvade med metern och diktionen. ”Dikten upplöses helt i musiken.” Enligt hennes synsätt skulle sången vara formgiven av diktens egen rytm och meter, sådan den yppade sig vid uppläsning. Alla avsteg från den vägen vore förkastliga, kan man utläsa av inlägget. ”Man har kanske vunnit en härlig musikalisk komposition, men alldeles tappat dikten ur sikte. Och då må man spörja: vad skall dikten tjäna till?”[8] Snart stod de mer utpräglade romanstonsättarna i kö för att ge svar på tal: Ture Rangström, Gustaf Nordqvist, Josef Eriksson, Olallo Morales och Wilhelm Peterson-Berger. Diskussionen i Svenska Dagbladet är på många sätt avslöjande för romanstonsättarnas inställning till förhållandet mellan ord och ton och deras estetiska uppfattning. För många av dem fungerar dikten som katalysator i skapandeprocessen. Den idén leder i sin tur vidare till att tonsättarna ofta betonar att dikten tolkar tonsättaren – inte tvärtom, vilket kanske är den gängse uppfattningen.[9] Ett senare yttrande av Ture Rangström förstärker den romantiska uppfattningen av tillblivelseprocessen. Han understryker att ett musikverk över huvud taget inte kan ”utge sig för att ’komplettera’ ett poetiskt konstverk. Det är tyvärr en vanlig, fast mycket stor villfarelse. I stället är det så, att dikten genom sin trollmakt […] löser bundna krafter i tonen och hos tonsättaren och genom denna egendomliga pocess, sammansatt av upplevelse och fantasi, förlöses det nya konstverket: sången”.[10]

Under 1930-talet noterade flera att romansen var på reträtt. Gösta Nystroem var en bland flera som ifrågasatte sångarnas lämplighet för romanssång, att de saknade rätt egenskaper för att förmedla romansens intima och uttrycksfulla form. Nystroem klagade också på att förläggarna vek sig för kommersiella intressen. ”Förkrigstidens förläggare hade dock en viss konstnärlig ambition.”[11] En av hans generationskamrater, Moses Pergament, skriver 1937 (utgivet 1944) en essä med titeln ”Romansen, personligheten och tiden”, där andra hot mot romansens subtila särart observerades. Där ställer han romansen mot samtidens tendens till kollektivisering och det kopplas också till de hotande utrikespolitiska molnen som redan börjat göra sig gällande i Spanien och på andra ställen:[12]

I en epok där dånande och smattrande flygplan dagligen rista sitt ledmotiv – krig och fred – på trötta trumhinnor, där kollektivet staten håller på att pressa livet ur allt individuellt för att få det att restlöst uppgå i den blint fogliga massan – i en dylik tid, där de ädlaste föreställningar, även religiösa, hotas av yttre och inre frätning, borde den mest romantiskt subjektiva av tonkonstens alla arter – lieden, romansen, visan – vara dömd att blekna och vissna bort.

När det personliga tvingas tillbaka in i kollektiva tvångströjor täpps andningshålen för romansen till. ”I Sverige tillhöra – rent stilhistoriskt sett – nittio procent av nu levande romanskomponister en förgången epok.” Men han vidhåller ändå ett visst hopp:

Det personliga, individuella, komma vi därför aldrig ifrån, det sociala samlivet må sedan antaga vilka former som helst. Och liksom den subjektiva poetiska lyriken aldrig kommer att förstummas helt, komma också tonlyriken och dess intimaste mest personliga uttryck – lieden, romansen, visan – alltid att bestå någonstans, i någon form.

Men det var inte bara de romansintresserade tonsättarna som reagerade på utvecklingen. 1939 hade romansen trängts undan så eftertryckligt att man började uppmärksamma det bland sångare och musikfolk i allmänhet. I Dagens Nyheter blossade en ny debatt upp om romansens livsvillkor föranledd av Nils G. Svanfeldts artikel ”Är vår svenska romanskonst i utdöende?” Svanfeldt (som var operasångare och närde ett särskilt intresse för romanser och visor) konstaterade att publikintresset var kraftigt dalande. Han angav filmen och jazzen som bovar i sammanhanget, men kritiserade också radion för att man spelade för lite romanser och bara spelade sjömansvalser istället. Också tonsättarna och förläggarna fick en släng av sleven.[13] Deltagare i den fortsatta debatten var tonsättare som Rangström, administrativa krafter som chefen för Radiotjänsts musikavdelning, musikförläggare, sångare ur olika fack (också den kände vissångaren Sten Scholander). Peterson-Berger blandade sig i och påpekade att orkestermusiken hade trängt ut kammarmusicerandet. Han tyckte också att romanskomponisterna var för tråkiga: ”Ty låt oss vara uppriktiga: så mycket tråkig, blek, tillkrånglad romansmusik som skapats under de senaste 30 åren har förut inte sett dagen på 100 år.” Om man ska sammanfatta: Romanserna publiceras inte, de framförs inte, de är för tråkiga, orkestermusiken har trängt ut romansens plattform, kammarmusicerandet, och goda romanssångare saknas. Det sista argumentet möter man märkligt ofta under 1930- och 40-talen – och det var ju då svenska operasångare exporterades till de stora operascenerna världen över! Enligt den teorin skulle de kraftfulla rösttyperna odlas på det mer kammarmusikaliska uttryckets bekostnad. Detta skulle också bero på att utvecklingen tvingat ut romansen från de små, intima lokalerna till de stora konsertsalongerna. Ett exempel är att många romanser orkestrerades – nu fanns det stora orkestrar tillgängliga.

Under 1940-talet intensifierades romanskritiken. En ledande musikforskare undrade om ”den stil och den uppfattning som ligger bakom den [romansen] nu längre kan ge det aktuella skapandet någon resning och ytterst någon motivering”.[14] Romansen uppfattades som en dilettantisk form, ett sätt att göra det lätt för sig som tonsättare – just ”att hoppa över gärdsgården där den är som lägst”. En av 1940-talsgenerationens främsta språkrör, Karl-Birger Blomdahl, avfärdade helt tanken på att tonsätta lyrik: ”Det är nämligen min åsikt att verkligt god lyrik genom sin fullkomning och slutenhet inte lämpar sig för tonsättning. Varje tillägg – alltså även musikaliskt – måste bli en belastning och inskränkning och [är] därför inte önskvärt.”[15] Man diskuterade också den samtida, modernistiska poesins olämplighet för romansformen. Den komprimerade formen, metaforrikedomen ansågs hämmande för romansen i en ”romantisk” mening. Det som kan uppfattas som paradoxalt i den intensiva debatten om förhållandet mellan ord och ton under 1940-talet är de samtida modernistiska lyrikernas stora intresse för musikaliska uttrycksformer och det utvecklade samarbetet mellan flera lyriker och tonsättare. Lyrikerna närmade sig musiken när de unga tonsättarna snarare avvisade lyriken.[16] Det kom en våg av debatter om musikens betydelse för litteraturen i flera av de ledande tidskrifterna.

1960-talet bjöd på nya, nu lite ointresserade kommentarer till romansformen. I den unga musikens främsta forum Nutida Musik förekom 1964 en diskussion mellan Torsten Ekbom, Leif Nyhlén och Bengt Emil Johnson. Man hade varit på en konferens om dikt och ton och menade att synen var förlegad – ”som om det vore fråga om hur man skriver romanser”. Någon refererade också till Karl-Erik Welin, som hade sagt att en tonsättare idag sätter sig helt enkelt inte ner och plockar ut en dikt av Pär Lagerkvist och tonsätter. Bengt Emil Johnson fyllde i med: ”nä det här som vi sa i början: att en tonsättare som underordnar sig dikten det är inte aktuellt idag”. Tanken att dikten skulle få förbli någorlunda intakt vid tonsättning betraktades som ett passerat stadium. Ett stycke av Folke Rabe lyftes fram som ett nytt ideal: ”där kommer ordjobbaren med en textmassa som inte existerar som konstverk utan bara är en bas”.[17] Det är alltså tankar som skulle ha skrämt slag på talpedagogen Hilma Henningsson – hon som initierade debatten 1921.

Bengt Emil Johnson och Kerstin Ståhl följde 1990 upp dödsdiagnosen på romansen i en artikel i Artes. De skrev: ”[D]en genre som vi kallar romanser tycks vara på utdöende – solosång för att tolka en litterär text tycks inte längre attrahera vare sig sångare eller tonsättare. Sång och piano på konsertestraden är något omodernt, närmast löjeväckande och genren förnyas bara marginellt.” Senare konstaterade de uppgivet: ”När det gäller romanssången och dess eventuella successorer får vi nog helt enkelt konstatera att tiden har löpt från den formen av dikttolkning.”[18]

 

1996 kom en undersökning av tillståndet för nordiska romanser vid Universitetet i Agder (då fortfarande Høgskolen i Agder) av Poul Erik Hansen. Den behandlade produktion, undervisning, konsertliv och fonogramproduktion i Danmark, Norge och Sverige. Titeln var – karakteristiskt nog – Nordiske romanser – en uttrykkform på siste vers?

Där konstaterar Poul Erik Hansen att det fortfarande skrivs romanser (1996), men det är framför allt äldre tonsättare som ägnar sig åt genren. Intervjuer visar att