Meny Stäng

Den ständigt dödförklarade romansen

Av Ola Nordenfors

August Strindberg. Självporträtt.
August Strindberg. Självporträtt.

Eftersom noterna föll bort i den tryckta versionen av Ola Nordensfors essä om Romansen får ni här chansen att läsa hela texten med noter. /Redaktionen


”Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i Zachriska kretsen.”[1]

I Svarta fanor, August Strindbergs infernaliska skildring av den kulturella societeten i Stockholm runt förra sekelskiftet, förekommer en s. k. ”spökdiné” hos professor Stenkåhl där en fröken Aalesund framträder efter middagen med ”tjugusex Griegare”. När hon väl sätter igång samlas en grupp litterära högdjur i ett anslutande rum för att intrigera och ”hetsa” varandra, som Strindberg uttrycker det. Bilden av romansen[2] som en sorts kultiverad ljudtapet som ”pågår” och skyler över de underliggande låga mänskliga drifterna är onekligen förödande giftig, men den är nog inte särskilt representativ vare sig för den dåtida situationen i stort eller för Strindbergs egen syn.

Egentligen hette fröken Aalesund Dagmar Möller, var norska, operasångerska och syster till Harriet Bosse, som ju blev August Strindbergs tredje hustru. Vi vet också att Strindberg själv gärna och intensivt lyssnade till kammarmusik när t. ex. de s. k. ”Beethovengubbarna” (däribland violinisten och tonsättaren Tor Aulin) bjöds in till middag hos författaren. Men är inte skildringen av kvällen hos professor Stenkåhl en ganska vanlig (vrång) bild av hur romansen har uppfattats, och ännu uppfattas? Idag, när hemmusicerandet för en i bästa fall tynande tillvaro, är lyssnarnas främlingskap inför romanssång troligen än större. Jag får nog erkänna att även min egen inställning till romanssång en gång i tiden innehöll stänk av lätt roat ointresse. Få genrer tycks vara så belastade med förutfattade meningar. Romanskonsten är uppenbarligen en komplicerad form för konstutövande.

Men samtidigt bör vi vara medvetna om att romansen gång på gång dödförklarats. Redan i slutet av 1800-talet – under romansens verkliga blomstringstid i Sverige – klagar Adolf Lindgren, som var dåtidens mest inflytelserika svenske musikkritiker över att utvecklingen har gått i fel riktning, och det han är ute efter är att pianisten har fått för stor plats. Han protesterar mot att romansen har förändrats till ”pianostycken med obligat sångstämma, såsom nu tyvärr blifvit modernt”.[3]

Och romansen tycks alltid ha varit en ifrågasatt form inom vissa kretsar. Den har ibland uppfattats som en form för mindre hantverksskickliga tonsättare, för tonsättare som mer litar till ingivelse än kunnande. Så tidigt som 1845 skrev tonsättaren Franz Berwald:

Unga tonsättare börja så gerna med att komponera Romanser och Visor utan att ana, att det är just denna genre som obemärkt drager dem in i manér och vissa formbildningar, hvilka sedermera icke sällan lägga väsendtliga hinder i vägen, när frågan gäller att komponera ett större musikstycke, s. t.ex. en Sonat, Trio, Quartett os.v., och hvilka arbeten aldrig kunna någorlunda artistmessigt utföras, såvida icke förmågan att sammanbinda flera idéer till et helt förefinnes.[4]

Den synen har återkommit senare i svensk musikdebatt: Att skriva romanser är att undvika svårigheter, att hoppa över gärdsgården där den är som lägst. Reaktionerna från mer hantverksinriktade tonsättare under exempelvis 1940-talet, då de unga modernisterna tog bestämda kliv in i den musikaliska offentligheten, kan nog ses som begripliga. Länge hade en generation tonsättare med debutår mellan 1890 och 1910 dominerat konsertliv, högre musikutbildning, musikpress o. s. v.. De hade med den franske litteratursociologen Pierre Bourdieus uttryck blivit herrar över fältet. Och dessa tonsättare ägnade sig i hög grad åt att skriva romanser. Romansen var i början av 1900-talet en idag närmast ofattbart omhuldad uttrycksform. I de privata (borgerliga) hemmen sjöngs det till den nya statusmöbeln – pianot. Pianofabrikernas framväxt under andra hälften av 1800-talet är ett intressant uttryck för borgarklassens ekonomiska tillväxt. Musikförlagen gav ut romansnoter riktade till allmänheten i en troligen aldrig överträffad omfattning. Den musikaliska salongen var en tidstypisk företeelse av närmast halvoffentligt slag, och att romanssång var ett återkommande inslag vid privata bjudningar finns skildrat både i minnesteckningar och samtida skönlitteratur (som vi kunde se av Strindbergs perfida skildring ovan…) Konsertlivet dominerades också av vokala inslag. Jag har i min avhandling refererat Martin Tegens undersökning om musiklivet i Stockholm 1890–1910, och där framgår tydligt hur dominerande sången är. Tonsättare som Alfvén, Peterson-Berger, Stenhammar, Sigurd von Koch och Ture Rangström har alla procentsiffror på över 50 % för romanser i statistiken över framförda verk.[5]

Ett exempel på romansens starka grepp om publiken under de första decennierna av seklet ges av signaturen Paganini (Wilhelm Lundgren) i Upsala Nya Tidning 1919. Han noterar efter en inte alltför välbesökt romanskonsert[6]: ”Publiken har blivit trött efter den brinnande konsertsäsongen, det är ju ej så underligt. Det var väl därför som ej ens en romansafton drog.” [Min kurs.][7] Så romansen kunde onekligen uppfattas som kvävande för andra musikaliska uttrycksformer under de första decennierna av 1900-talet.

En debatt två år senare, 1921, visar också vilka starka känslor romansen uppväckte. Debatten böljade på Svenska Dagbladets kultursidor och inleddes med en understreckare av talpedagogen Hilma Henningsson. Hon beskyllde de samtida tonsättarna för att misshandla lyriken i sina sånger, eftersom de enligt henne slarvade med metern och diktionen. ”Dikten upplöses helt i musiken.” Enligt hennes synsätt skulle sången vara formgiven av diktens egen rytm och meter, sådan den yppade sig vid uppläsning. Alla avsteg från den vägen vore förkastliga, kan man utläsa av inlägget. ”Man har kanske vunnit en härlig musikalisk komposition, men alldeles tappat dikten ur sikte. Och då må man spörja: vad skall dikten tjäna till?”[8] Snart stod de mer utpräglade romanstonsättarna i kö för att ge svar på tal: Ture Rangström, Gustaf Nordqvist, Josef Eriksson, Olallo Morales och Wilhelm Peterson-Berger. Diskussionen i Svenska Dagbladet är på många sätt avslöjande för romanstonsättarnas inställning till förhållandet mellan ord och ton och deras estetiska uppfattning. För många av dem fungerar dikten som katalysator i skapandeprocessen. Den idén leder i sin tur vidare till att tonsättarna ofta betonar att dikten tolkar tonsättaren – inte tvärtom, vilket kanske är den gängse uppfattningen.[9] Ett senare yttrande av Ture Rangström förstärker den romantiska uppfattningen av tillblivelseprocessen. Han understryker att ett musikverk över huvud taget inte kan ”utge sig för att ’komplettera’ ett poetiskt konstverk. Det är tyvärr en vanlig, fast mycket stor villfarelse. I stället är det så, att dikten genom sin trollmakt […] löser bundna krafter i tonen och hos tonsättaren och genom denna