Meny Stäng

Den ständigt dödförklarade romansen

Av Ola Nordenfors

August Strindberg. Självporträtt.
August Strindberg. Självporträtt.

Eftersom noterna föll bort i den tryckta versionen av Ola Nordensfors essä om Romansen får ni här chansen att läsa hela texten med noter. /Redaktionen


”Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i Zachriska kretsen.”[1]

I Svarta fanor, August Strindbergs infernaliska skildring av den kulturella societeten i Stockholm runt förra sekelskiftet, förekommer en s. k. ”spökdiné” hos professor Stenkåhl där en fröken Aalesund framträder efter middagen med ”tjugusex Griegare”. När hon väl sätter igång samlas en grupp litterära högdjur i ett anslutande rum för att intrigera och ”hetsa” varandra, som Strindberg uttrycker det. Bilden av romansen[2] som en sorts kultiverad ljudtapet som ”pågår” och skyler över de underliggande låga mänskliga drifterna är onekligen förödande giftig, men den är nog inte särskilt representativ vare sig för den dåtida situationen i stort eller för Strindbergs egen syn.

Egentligen hette fröken Aalesund Dagmar Möller, var norska, operasångerska och syster till Harriet Bosse, som ju blev August Strindbergs tredje hustru. Vi vet också att Strindberg själv gärna och intensivt lyssnade till kammarmusik när t. ex. de s. k. ”Beethovengubbarna” (däribland violinisten och tonsättaren Tor Aulin) bjöds in till middag hos författaren. Men är inte skildringen av kvällen hos professor Stenkåhl en ganska vanlig (vrång) bild av hur romansen har uppfattats, och ännu uppfattas? Idag, när hemmusicerandet för en i bästa fall tynande tillvaro, är lyssnarnas främlingskap inför romanssång troligen än större. Jag får nog erkänna att även min egen inställning till romanssång en gång i tiden innehöll stänk av lätt roat ointre