Meny Stäng

Tristess när den bränner som is: Närläsning av Annika Norlins ”Isarna”

Av Peter Nyberg

Annika Norlin. Foto: Andreas Nilsson. CC-BY-NC-ND-2
Annika Norlin. Foto: Andreas Nilsson. CC BY NC ND 2

Pappa har två isdubbar i slidor fästade i ett snöre runt halsen och en isborr i lädersele över ryggen. Längre ut ser öarna ut som rishögar och en ränna med öppet vatten följer farleden femtio meter framför oss. Det är strömt, därför lägger sig inte isen, förklarar pappa. Vi har varsin ryggsäck med kanelbullar och en termos: hans med kaffe, min med choklad. Isen finns under snön men går inte att åka skridskor på längre, därför går vi ut till ruskpricken. Det bästa är när pappa borrar upp ett hål, all issörja som måste kastas bort och stelnar till en isskulptur bredvid hålet. Sedan väntan med pimpelspöna, chokladen och kanelbullarna. Sällan någon fisk.

När jag lyssnar på Annika Norlins sång ”Isarna” tänker jag att jag nog var fem första gången jag fick följa med ut och pimpelfiska, men ingen is brast under mig. Möjligen brister den i mig medan jag lyssnar. Sången kan så lätt göras till en sång om en själv. Känslan av frustrerande stillhet i kontrast till en annalkande katastrof finns hela tiden nära.

Annika Norlin kallar sig Säkert! när hon sjunger på svenska (undantaget skivan Säkert! på engelska) och har en rockigare ljudbild och Hello Saferide när hon sjunger på engelska till en mer synthbaserad bakgrund. Senaste åren har hon använt sitt eget namn när hon framträtt i en del sammanhang. Bland annat med musiksättningen av Sonja Åkessons dikt ”åkej”. Släktskapet mellan de två framträder omedelbart i lyriken – det till synes enkla, den lakoniska humorn och jagen som ständigt sätts i underläge, till följd av sin egen självbild och som ett resultat av omgivningens förhållningssätt till dem.

”Isarna” är både till motiv och plats centrerad på Säkert!s andra skiva Facit från 2010. Visserligen finns en ganska stor mängd motiv på skivan men återkommande är den frustrerande ensamheten, både i förhållande till tvåsamhet och i förhållande till andra människors förväntningar. Genomgående placeras berättandet inom karaktärerna och vi får som lyssnare följa en dramatiserad tankeström i sångerna, men har också tillgång till kortrare dialoger, som i ”Tyst nu” där jaget försöker övertyga sig själv om att det är ”okej att vara själv”, men redan i raderna efter blir det problematiskt: ”Hur har du haft det?” / Du vet som det är / Som tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder”.

Bilderna är mindre drastiska i ”Isarna”, men skapar en förtätad stämning som gör isoleringen och alienationen i sången påtaglig och öppnar den för olika tolkningar beroende på lyssnarens egen bakgrund.

Vi går på skaren över isen
Som brast under dig när du var fem
Vi går mot ljusa tider, säger de
Men vi längtar mest hem
Det finns en sorglig lycka
I att aldrig mer va ett med de
Som vet precis vem du är

Annika Norlin. Foto: Alexandra Andersson Ellis
Annika Norlin. Foto: Alexandra Andersson Ellis

Redan i första strofen brister isen under den tilltalade när hen är fem år. ”De” säger att ”vi” går mot ljusare tider men ”vi” längtar hem. Vilka personerna är vet vi inte som lyssnare, men vi känner igen bakgrunden – att jaget vet något som inte alla vet om duet skapar en intimitet mellan berättaren och den tilltalade. Vi känner också till ”vi mot dem”-retoriken från andra sånger där ”de” alltid står som motståndare till ”vi” och viets strävanden. Förståelsen bygger delvis på förförståelsen av den vedertagna uppställningen inom rocklyriken: Du-tilltalet och jaget som berättare, vilka ställs mot en vag motkraft som ofta benämns ”de” och i hög grad är synonymt med det inrutade vuxenlivet eller i vidare betydelse samhället i sig. Hos Springsteen heter låtarna till exempel ”Born to run” eller ”No surrender”, hos Winnerbäck ”Från kylan in i värmen” eller ”Järnvägspår”.

Här säger ”de” att det går mot ljusare tider, medan ”vi”, i betydelsen jaget och duet, längtar hem. Vad är då hem? Det sägs inte och berättas inte heller senare i sången. Hemkomsten är en traditionell bild för lycka inom rocklyriken, men kan innebära olika saker: hemmet med den älskade, hemmet där man växte upp, hemmet som en generell förståelse av lyckokänslan. Här står hemmet/lyckan i kontrast till den bristande isen och till sångens övergripande känsla av isolering, men också som symbol för ett barndomshem.

Även i de tre sista raderna hänvisas till något förflutet och till en form av frigörelseprocess. ”en sorglig lycka” är en paradoxal formulering som sätter fingret på vad som händer efter frigörelsen från barndomshemmet, när friheten visar sig vara avskärmande och snarare likna ensamhet. Ofta brukar syskon och föräldrar karaktäriseras som ”de som vet precis vem du är”. I en del fall också barndomsvänner. Här sker något definitivt i de sista tre raderna, duet kommer aldrig mer att vara i symbios med den här kategorin av människor, så som man är när man fortfarande bor hemma. Om jaget däremot sägs ingenting. Vad vi som lyssnare presenteras för i den första strofen är en frigörelseprocess från det hem som fanns i barndomen. Duet och jaget kommer att skiljas åt, barndomshemmet splittras.

Jag hade bråttom att flytta hemifrån, in till stan, efter studenten. I Eskilstuna hyrde jag en liten lägenhet med mörka väggar och dusch i källaren. Ekonomiskt gick det nätt och jämt ihop men jag gillade havregrynsgröt och led inte av att äta det ofta. Under många år hade jag lyssnat på Ulf Lundells sånger om frihet och ville bli en autonom människa. En riktig människa. Så jag målade tillsammans med två vänner väggarna ljust blå och flyttade in min gamla soffa, en nedsutten fåtölj, en säng och ett skrivbord. Och det var fullständigt underbart.

Under två veckor. Redan efter en mattades känslan. Jag var tjugo år och visste inte alls vad jag skulle med den där lägenheten till. Så jag köpte en teve. Det lindrade en vecka. Sedan var jag tillbaka. Jaha, här sitter jag ensam och fattig i min alldeles egna lägenhet. Ungefär vid samma tid började fyllot i lägenheten intill en av sina perioder och fick för sig att det var okej att bajsa i vår gemensamma dusch då och då.

Vi läser Hundra år av ensamhet
Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márques har inte bara en fin titel utan också en enastående släktkrönika. Jag köpte den när jag just hade flyttat hemifrån och tillbringade kvällarna med att försöka reda ut alla släktförhållanden i byn Macondo, där alla tycks heta ungefär samma sak och i vilken släkten som springer från José Arcadio Buendía är central. Hemmet är centralt, det hem som karaktärerna är fullständigt kluvna till – de både avskyr och älskar sin släkt, sitt hus, sin by. Precis som jag. Och som duet i ”Isarna”. Titeln blir således inte bara en vacker formulering som väl stämmer överens med den första strofens stämningar utan också en fördjupande allusion som lakoniskt studsar mot att berättaren ”blickar fram mot ett” år. Vad händer sedan? Kommer duet tillbaka? Norlin väljer att inte stänga dikten utan låta den stå öppen – i sången avslöjas inget.

Annika Norlin. Foto: Kim Metso. CC BY SA 3.0.
Annika Norlin. Foto: Kim Metso. CC BY SA 3.0.

Upprepningen att jaget ska vara ”tyst från och med nu” återkommer några gånger och bör förhållas till Norlins sång, vilken är forcerad, som om berättaren just hittat någon att prata med och måste få ur sig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, men då och då kommer på sig själv med att pladdra. Tystnaden hänger också ihop med att berättaren ska se ”vad som händer när det bränner till” och följer upp med att säga att det inte brukar hända något alls. Vad bränner? En eldslåga, en kniv som skär, att slå sig på något. Här tycks det vara kontrollerat, det handlar alltså inte om en olyckshändelse. Jag får också intryck av att viljan att något ska ske hänger ihop med ”Slå mig så att något händer”. Desperationen efter händelser är så uppenbar och helt ställd i relation till den långsamt gående tiden: En timme tar en vecka (jag kommer att tänka på Tomas Tranströmers ”Dagsmeja”, ”ett kilo vägde 700 gram inte mer”, fast metaforen fungerar på ett motsatt sätt hos nobelpristagaren), visarna på klockan verkar gå bakåt och kalendern skakas i vad jag uppfattar som frustration över långsamheten, en frustration som är så stor att våld åtminstone upphäver den och faktiskt gör något bättre eller åtminstone annorlunda.

Du har köpt Lonely Planet,
Du åker till ett söderland rätt snart
Jag låtsas att det är av kärlek
Till stan jag stannar kvar
Jag sträcker ut mig, säger:
”Det är till att vara märkvärdig
Åka härifrån när solen är såhär
Men du, du är som du är”

Reseguiden Lonely Planet är i sången en form av svek. Duet har köpt reseguiden och är på väg ”till ett söderland”. Ordet söderland är en egenkonstruktion som understryker det norrländska i sången. Norlins sätt att sjunga, hennes norrländska betoning av orden samt meningsbyggnaden binder också sången vid de norra delarna av Sverige, vilket bidrar till ”Isarna”s särprägel. Jaget tycks avundsjukt, men i stället för att visa avunden låtsas berättaren att det är av kärlek hen stannar kvar – vilket leder fram till den avslutande nedlåtande kommentaren, sprungen ur samma missunnsamhet som jag tror att de flesta fördömanden kommer från: ”Men du, du är som du är”. Att jaget sträcker ut sig korresponderar på ett fint sätt med ordet ”märkvärdig” i raden under.

De brister tidigare och tidigare, isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år
De säger hotet mot klimatet men jag tar det
Som ett tecken på att du kommer upp igen
Kom hit igen

Isarna fungerar dubbelt som symbol i sången, vilket gör texten komplex och spännande. Å ena sidan förebådar de katastrofen – den allt tidigare bristningen och fåglarna som flyr uppåt norr för att lite längre behålla kylan är en del av klimatförändringen. Samtidigt är isarnas bristande ett tecken på att duet snart kommer tillbaka. Först här framstår resan till söderlandet vara mer beständigt än vad som tidigare framgått. Berättaren som tillsammans med duet tidigare slagit mot ”de” är nu ensam i sitt försök att skapa en dräglig tillvaro, något som eskalerar frustrationen:

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder

Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner
Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst
Den har jag lagt ner timmar på

Uppmaningarna och hur de blir fler och fler och därmed allt mer destruktiva i förhållande till tidens långsamhet manar fram en känsla av djup desperation efter något annat. Samtidigt tycks inte jaget kunna skaffa sig något betydelsefullt annat utan blir kvar, fastlåst, väntande på att isarna ska brista, något som upprepas gång på gång i slutet av sången: ”De brister tidigare och tidigare, isarna”. Upprepningen förstärker känslan av annalkande undergång, av utpräglad tristess.

Mina barndomsvänner hälsar på i den där första lägenheten men det blir uppenbart att vi under en lång tid har förändrats. De bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, där skåpen är fyllda med mat och godsaker. De blir chockade över att jag inte ens har saft och säger till mig att flytta hem igen, själv förstår jag inte vitsen med saft. Och jag inser att det har varit lätt för mig hemma, att gemenskapen med dem byggde på att vi kunde nå varandra med lätthet. Det kan vi inte längre och dagarna fylls av rastlöshet, precis som för huvudpersonen i videon till ”Isarna”. I en form av fullständig rastlöshet leker han glädjelöst för att förströ sig, för att få tiden att g