Meny Stäng

Tristess när den bränner som is: Närläsning av Annika Norlins ”Isarna”

Av Peter Nyberg

Annika Norlin. Foto: Andreas Nilsson. CC-BY-NC-ND-2
Annika Norlin. Foto: Andreas Nilsson. CC BY NC ND 2

Pappa har två isdubbar i slidor fästade i ett snöre runt halsen och en isborr i lädersele över ryggen. Längre ut ser öarna ut som rishögar och en ränna med öppet vatten följer farleden femtio meter framför oss. Det är strömt, därför lägger sig inte isen, förklarar pappa. Vi har varsin ryggsäck med kanelbullar och en termos: hans med kaffe, min med choklad. Isen finns under snön men går inte att åka skridskor på längre, därför går vi ut till ruskpricken. Det bästa är när pappa borrar upp ett hål, all issörja som måste kastas bort och stelnar till en isskulptur bredvid hålet. Sedan väntan med pimpelspöna, chokladen och kanelbullarna. Sällan någon fisk.

När jag lyssnar på Annika Norlins sång ”Isarna” tänker jag att jag nog var fem första gången jag fick följa med ut och pimpelfiska, men ingen is brast under mig. Möjligen brister den i mig medan jag lyssnar. Sången kan så lätt göras till en sång om en själv. Känslan av frustrerande stillhet i kontrast till en annalkande katastrof finns hela tiden nära.

Annika Norlin kallar sig Säkert! när hon sjunger på svenska (undantaget skivan Säkert! på engelska) och har en rockigare ljudbild och Hello Saferide när hon sjunger på engelska till en mer synthbaserad bakgrund. Senaste åren har hon använt sitt eget namn när hon