Meny Stäng

Låt mig ta dig till de arga pojkarnas värld: En inblick i självmords-black metalen

Av Benjamin Sidorov

Illustration: Sara Östman.
Illustration: Sara Östman.

Det är den 12 februari 2016. Klockan är kring 20.30 när jag viker in på den lilla gränden där klubben som går under namnet Klubi i Åbo har sina utrymmen. Bastoner ekar från klubben ut i gränden och jag ryser av spänning. Vad jag har väntat länge på detta, nästan ett år… äntligen är jag bara sekunder ifrån att stiga in på festivalen Turku Saatanalle, som översatt till svenska betyder “Åbo till Satan”.

Musik som skapats ur frustration, ilska och hat har något väldigt autentiskt över sig, en känsla jag kan förstå och relatera till. En av de musikstilar som behandlar dessa teman konstant är black metalen, en musikgenre som fick sitt genombrott i Norge i samband med nedbrända kyrkor och mord. Missförstå mig inte, jag tycker varken att bränna kyrkor eller att satan är särskilt trevligt, men trots detta finns det något i denna musikgenre som tilltalar mig. Det är kanske därför jag bestämde mig för att besöka festivalen Turku Saatanalle i februari: för att få möjlighet att relatera till en känsla som inte annars får utrymme. Här är ilska plötsligt mer okej.

Inom black metalen finns det många olika stilar: black metal med inslag av folkmusik, kommunistisk black metal, melodisk black metal, samt en mer allmän black metal och alternativ black metal, så kallad underground black metal. Men den genre som intresserat mig mest är depressiv black metal, även känd som självmords-black metal (eng. suicidal black metal). Denna genre har med åren kommit att stå mig väldigt varmt om hjärtat, vilket lett till att jag sedan ung ålder besökt flertalet spelningar.


Läs hela essän om självmordsblack-metal i tryckta nummer 28-29 av Populär Poesi genom att köpa lösnummer eller bli medlem: Medlemskap.