Meny Stäng

Ett decennium av den mörka driften: En intensivlyssning av Scott Walkers Album The Drift

Av Ricky Lindén

 

illustration-1_sara-ostman
Illustration av Sara Östman

Det är tio år sedan Scott Walkers The Drift kom ut – denna milstolpe i avantgardmörker som tog tio år att skriva – med sina arrangemang och teman som uppdragna ur helvetet likt Adrian Leverkühns musik. Men den som tror att The Drift enbart är en observation i det djävulskt groteska och chockerande misstar sig.

Mannen bakom musiken som föddes 1943 och gavs namnet Noel Scott Engel firade i år sin 73:e födelsedag. Idag är han avantgardmusikens konung, men ursprungligen är han en legend från popmusiken.

På 60-talet var han frontmannen i bandet The Walker Brothers med hits som “The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och “Make It Easy On Yourself”. 1967 gick han sin egen väg som soloartist. Hans tidiga soloalbum kan spontant kännas pompösa och romantiskt sentimentala, men förutom kärlek behandlade Walker också teman som trauma, krig och död i sina sånger.

Hans andra album, Scott 2, blev etta på topplistan i Storbritannien och Walkers självförtroende växte. I och med Scott 4 utelämnades Jacques Brel-coverlåtarna. Istället presenterades endast Walkers eget material. Scott 4 är ett förkrossande vackert och ovanligt djupt popalbum. Med Albert Camus-citatet på skivans baksida som proklamerar ”a man’s work is nothing but this slow trek to rediscover, through the detours of art, those two or three great and simple images in whose presence his heart first opened” väver Walker ihop en vacker mjuk ram för låtar som behandlar allt från Ingmar Bergmans filmklassiker Det sjunde inseglet, till personliga kärlek i låtar med filosofisk underton såväl som politik genom ögonen från en Vietnamveteran och Stalins brutala regim i Europas östblock. Allt detta utan att det blir spretigt, utan tvärtom allt hör ihop och fungerar oerhört väl tillsammans.

I efterhand är Walker mest ihågkommen för Scott 4, men den sålde inte, raderades av skivbolaget efter endast några veckor på marknaden och glömdes i stort sett bort i tiotals år. Det är oklart om det var för att Walker valde att släppa Scott 4:an under sitt födelsenamn som den blev för djup för poppubliken. Kanske han helt enkelt blev missförstådd som sentimental smörsångare från en svunnen tid, istället för en modern beatnik i utkanten, men ändå tillhörande rockmusiksrevolutionen. Klart är att det oväntade bakslaget knäckte Walker, som med undantag för några spår på uppföljaren ‘til the Band Comes In inte komponerade någonting själv innan 1978, med albumet Nite Flights. Walker hade då börjat snudda vid det mörker han skulle fördjupa sig ytterligare i. Han släpper även soloalbumet Climate of Hunter 1983 som med undantaget för lite 80-tals produktion som har fått albumet att åldras en smula också är en höjdare, Climate of Hunter känns dock blekare än Nite Flights var, som vann respekt hos bland annat. Brian Eno, David Bowie och senare även Radiohead och Alison Goldfrapp med flera.

Men det är inte förrän 1995 med albumet Tilt som Walker fann sitt nya uttryck och repade sig efter besvikelsen 1969. Hans barytonröst är här reducerad och utbytt till ett högre register med mer vibrato och han har nu lämnat sina dagar som popmusiker bakom sig. Tilt är den första delen i Walkers så kallade mörka trilogi som kulminerar 2012 med albumet Bish Bosch, men höjdpunkten finns i trilogins mitt, albumet The Drift.


Läs hela essän om Scott Walkers album The Drift i  nästa tryckta nummer 30-31 av Populär Poesi genom att köpa lösnumret eller bli medlem här: Medlemskap.