Meny Stäng

Ett decennium av den mörka driften: En intensivlyssning av Scott Walkers Album The Drift

Av Ricky Lindén

 

illustration-1_sara-ostman
Illustration av Sara Östman

Det är tio år sedan Scott Walkers The Drift kom ut – denna milstolpe i avantgardmörker som tog tio år att skriva – med sina arrangemang och teman som uppdragna ur helvetet likt Adrian Leverkühns musik. Men den som tror att The Drift enbart är en observation i det djävulskt groteska och chockerande misstar sig.

Mannen bakom musiken som föddes 1943 och gavs namnet Noel Scott Engel firade i år sin 73:e födelsedag. Idag är han avantgardmusikens konung, men ursprungligen är han en legend från popmusiken.

På 60-talet var han frontmannen i bandet The Walker Brothers med hits som “The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och “Make It Easy On Yourself”. 1967 gick han sin egen väg som soloartist. Hans tidiga soloalbum kan spontant kännas pompösa och romantiskt sentimentala, men förutom kärlek behandlade Walker också teman som trauma, krig och död i sina sånger.

Hans andra album, Scott 2, blev etta på topplistan i Storbritannien och Walkers självförtroende växte. I och med Scott 4 utelämnades Jacques Brel-coverlåtarna. Istället presenterades endast Walkers eget material. Scott 4 är ett förkrossande vackert och ovanligt djupt popalbum. Med Albert Camus-citatet på skivans baksida som proklamerar ”a man’s work is nothing but this slow trek to rediscover, through the detours of art, those two or three great and simple images in whose presence his heart first opened” väver Walker ihop en vacker mjuk ram för låtar som behandlar allt från Ingm