Meny Stäng

Snöyra, en halv tårtbit var och Mitchell: Musiklyrik som förenande länk och uppmaning

 

Av Nina Östman och Daniel Lindblom

Foto: Nina Östman.
Foto: Nina Östman.

De flesta människor förknippar musik och lyrik med människor. Framförallt med människor man är eller varit kär i, människor man verkligen tyckt om. Därför kan sånger, liksom en del platser, också göra så ont, eller påminna oss om en möjlighet som gick förlorad. Eller om en fin stund som ledde till något ännu finare; där började något. Där började just den delen av livet.

När de träffades möttes två soundtracks i en för lyssnaren stundvis utmanande potpurri. Bob Dylan och Leonard Cohen stod för hitlåtarna, men Scott Walker var också en viktig sidekick: det gick att andas genom hans musik. Musiken kan ibland hjälpa dem att förstå det som de inte själva kan förstå. Musiken kan också forma oss till de personer vi vill låta oss formas till. När de träffades möttes Leonard Cohen och Joni Mitchell. Innan det hade de behållit dem för sig själva. De hade varit deras alldeles egna tröst, glädje och inspiration.

Då dessa två unga människor började träffas, stod det snart klart hur viktigt det var att öppet få tala om musiken och vad musiken betydde. Hur djupt och nära den kunde komma. Och hur lätt och givande kan det inte vara att lyssna då den andra talar om musik och poesi. Och så kunde dessa två samtala om musiken. De lyssnade på Joni Mitchell och talade om låten ”Both Sides Now”, och de lyssnade på Cohens ”Boogie Street” och talade om vad de låtarna handlade om, och om vad musiklyriken betydde för dem. Vad den i redan en längre tid hade betytt för dem. Och hur den säkerligen format miljontals andra människor.

Musiklyriken (kan man anta) har formulerat en betydande mängd känslostormar för kärlekskranka hjärtan. På skoltoaletterna, på den tid dessa två gick i skolan (och säkerligen ännu) klottrades väggarna fulla med musikrelaterade citat vilka dedikerades till den ena eller andra personen från parallellklassen. Något av det där glittriga tonårsskimret kanske fanns kvar 10 år senare i Helsingfors en gråblek februari. Det vi talar om är en relation vars grund lades genom musiken och lyriken, med dessa två som ett gemensamt fundament att börja stå på.

Den första grundstenen lades en frukostmorgon i snöyra till Joni Mitchell som sjöng ”I wanna talk to you, I wanna shampoo you/ I wanna renew you again and again…” i låten ”All I want”, samtidigt som de delade på en Runebergstårta.
– Nu njuter jag! sa hon.
Och sen fanns det ingen återvändo.

Musiken och orden har en fantastisk förmåga att förena, inte bara i den romantiska kärleken utan också i kampen för ett rättvisare samhälle, vid stora sportevenemang eller rentav politiska kampanjer.

Sensmoralen i historien?

Musiken och dess lyrik är kanske inte den enda faktorn till det goda i världen. Men kanske en betydande del (om ni frågar kärleksparet). Också i musiken har vi kanske ett ansvar, men framförallt en kapacitet att ifrågasätta och dela med oss. Den måste vi förvalta med omsorg.

And let the heavens hear it
The penitential hymn
Come healing of the spirit
Come healing of the limb

– Leonard Cohen

(utdrag ur ”Come healing”)