Meny Stäng

Snöyra, en halv tårtbit var och Mitchell: Musiklyrik som förenande länk och uppmaning

 

Av Nina Östman och Daniel Lindblom

Foto: Nina Östman.
Foto: Nina Östman.

De flesta människor förknippar musik och lyrik med människor. Framförallt med människor man är eller varit kär i, människor man verkligen tyckt om. Därför kan sånger, liksom en del platser, också göra så ont, eller påminna oss om en möjlighet som gick förlorad. Eller om en fin stund som ledde till något ännu finare; där började något. Där började just den delen av livet.

När de träffades möttes två soundtracks i en för lyssnaren stundvis utmanande potpurri. Bob Dylan och Leonard Cohen stod för hitlåtarna, men Scott Walker var också en viktig sidekick: det gick att andas genom hans musik. Musiken kan ibland hjälpa dem att förstå det som de inte själva kan förstå. Musiken kan också forma oss till de personer vi vill låta oss formas till. När de träffades möttes Leonard Cohen och Joni Mitchell. Innan det hade de behållit dem för sig själva. De hade varit deras alldeles egna tröst, glädje och inspiration.

Då dessa två unga människor började träffas, stod det snart klart hur viktigt det var att öppet få tala om musiken och vad musiken betydde. Hur djupt och nära den kunde komma. Och hur lätt och givande kan det inte vara att lyssna då den andra talar om musik och poesi. Och så kunde dessa två samtala om musiken. De lyssnade på Joni Mitchell och talade om låten ”Both Sides Now”, och de lyssnade på Cohens ”Boogie Street” och talade om vad de låtar