Meny Stäng

Äldre, mörkare och redo för nästa värld

Av Daniel Lindblom

Leonard Cohen. Foto: Rama.

I september fyllde Leonard Cohen 82 år, och den 21 oktober släpptes hans trettonde studioalbum, You Want It Darker. Här har vi en poet, romanförfattare, låtskrivare, sångare och ikon som i fem decennier bringat hopp och glädje åt miljontals människor.

Första gången jag själv verkligen drabbades av Leonard Cohens djupa baritonröst, hans berättelser i form av de vemodiga sångerna, hans tröstande grace, var senhösten 2013. Jag hade förstås lyssnat till honom tidigare. Låtarna ”So Long Marianne”, ”Waiting for the Miracle” och förstås ”I’m Your Man” samt ”Anthem” hade under loppet av ett par år dykt upp i mitt liv. Jag lyssnade på dem ibland, mest i förbifarten då jag skrollade efter Bob Dylan på min Ipod, men det var först den där senhösten 2013, när jag själv befann mig i ett slags inre förtvivlan (idag skulle jag kalla det för växtvärk) som jag fann honom: Leonard C. Och kanske precis i rätt tid. Egentligen var det tack vare en vän – som också senare blev ett fan – som jag började lyssna på hela album av Cohen. Vännen hade lånat Cohens andra album Songs From A Room (1969), och det elfte albumet, Old Ideas (2012), och när vi tillsammans lyssnade genom dessa, insåg att detta var något helt annat. Denna man – som sjöng från djupet av sin egen förtvivlan. Sakta men säkert började jag dagligen lyssna på Leonard Cohen. Bob Dylans uppkäftiga röst, som ända sedan tonåren gett mig en känsla av attityd, fick ge rum för Cohens musikvärld som inte handlade så mycket om attityd och kamp, som om längtan, djup desperation och framförallt kapitulation och försoning. Och nu talar jag inte bara om mig själv, utan också om de miljontals människor, gamla som unga, som Cohen med sina sånger ingjutit tröst och hopp i.



Hela essän om Leonard Cohen finns att läsa i tryckta Populär Poesi nummer 30-31. Bli medlem här