Meny Stäng

Direktkontakt med arketyperna: En intuitiv essä om Bob Dylans författarskap

Av Peter Nyberg

Bob Dylan, november 1963, St. Lawrence University i New York

All litteratur har sin tid. När jag först läste Hemingway förstod jag inget, men något fastnade, lockade, tvingade mig att fortsätta. När jag först läste Sartre förstod jag inget men insåg att bortom skikten fanns något jag behövde veta. När jag först lyssnade på Bob Dylan förstod jag inget utan tänkte: vad är det här för jävla cirkusmusik?

Hela mitt tjugoandra år bodde jag på Åsa folkhögskola i Södermanland. En av höjdpunkterna under de vita arbetsveckorna var att åka till biblioteket i Katrineholm och efteråt ta en fika på något av kaféerna. Mina klasskamrater på skrivarlinjen pratade om Counting Crows (inspirerade av bandets debutalbum fick skrivarantologin det året fick heta Augusti och allt därefter), Smashing Pumpkins, Leonard Cohen och Bob Dylan. Framför allt Dylan var en bildningslucka för mig. Därför lånade jag vad jag trodde var en samlingsbox: Bootleg Series Volume 1-3 i kassettform. Tillbaka på internatet lade jag in det första kassettbandet, satte mig på sängen. Och blev konfys. Varför gillade mina klasskamrater det här? Cirkusmusik? Jag bytte kassettband. Lugnare musik nu, men fortfarande knepig. Nästa låt lite snabbare, en banjo. Vad ylade Dylan om? Ingen aning. Han sjöng att någon såg bra ut, något såg bra ut, ett tåg såg bra ut. Jag bytte kassettband. Och när hundarna började skälla i bakgrunden på ”Every Grain of Sand” satt jag i min säng och grät.


Hela essän om Bob Dylans musiklyrik finns att läsa i tryckta Populär Poesi nummer 30-31. Bli medlem här!