Meny Stäng

Gammal genre mot nya former

Av Nina Östman

Nina Östman. Foto: Privat.

Vem läser poesi nuförtiden? Tja. Jag gör ju det. Och du som läser Populär Poesi gör antagligen också det i någon mån, mer eller mindre. Många läser ändå inte poesi, om de läser över huvud taget.  Det är en givetvis en generalisering, men ändå. Ett visst mått av sanning kan antas ligga bakom, något som de ständigt krympande poesiavdelningarna i bokaffären vittnar om. Text är närvarande i vår vardag hela tiden. I sociala medier, kommersiellt i reklam och marknadsföring, i tidtabeller, i scheman, e-post och på en rad andra sätt också. En nyhetsrubrik jag läste påstod att vuxna i medeltal spenderar ungefär 11 timmar om dygnet framför en skärm, vilket låter mycket men inte osannolikt. Så visst läser väl folk text, men hur ligger det till med poesi?

För en tid sedan hade jag en konversation med en vän som är aktiv inom teater.

– Teater är också en döende konstform, påstod hon.

Och visst, jag får väl hålla med på något sätt. Teater, poesi och kanske flera andra konstformer tenderar att betraktas som lite krångliga, svåra att ta till sig. Jag har i en rad samtal upplevt att poesin nästan betraktas som något en skulle behöva en utbildning eller något särskilt mandat för att kunna våga ha en åsikt om. Och det skär i mitt poesiälskande hjärta. För mig är poesi just det det inte är. Poesi är lekfullt, ett uttryck, ett samarbete mellan poet och läsare. En röst för att berätta om sådant som känns viktigt. En behöver inte tycka rätt, eller fel, eller någonting. En behöver inte förstå i traditionell bemärkelse, utan som läsare är det tillåtet att plocka russinen ur kakan, använda markeringspenna, skriva små utropstecken eller sura gubbar i marginalerna. Eller lusläsa från pärm till pärm om en föredrar. Det är inte, eller borde åtminstone inte vara svårare än så.

– Det är en utmaning för oss inom teater att hitta nya former som tilltalar publiken, säger min teatervän vidare.

Exakt så tycker jag också, och det gäller även poesin. Musiklyriken är ju antagligen den mest konsumerade formen av poesi. Utan att den alltid betraktas som just det: poesi. Åsikterna om Bob Dylan som mottagare av Nobelpriset i litteratur 2016 går vida isär, men jag vill ändå påstå att det ur musiklyrikens synvinkel är något positivt. Det är en tydlig markering att prisbelöna och bjuda in musiklyriken till bankettbordet.

Musiklyrik är ju redan ett etablerat sätt att skriva poesi. Men det görs förvånansvärt omedvetet både av musiker och av lyssnare. Så upplever jag det iallafall, det är inte något det talas om särskilt mycket i kulturdebatten. Och visst finns det redan många exempel på sådana musiker, musiklyrikskribenter som på fenomenala sätt gör musik och poesi. Här har skribenter och musiker, kanske kritikerna och kulturarbetarna också, något att arbeta med, att fokusera mer på poesi genom musiklyriken. Det är inte en ny form i sig, men kunde vara ett medvetandegörande om hur det går att använda musik och lyrik tillsammans.

Med det sagt menar jag inte att ”nya” former av poesiskrivande och konsumerande nödvändigtvis ska, eller bör, ersätta den traditionella pappersversionen. Allt har sin plats. Men jag tror att poesi som genre kunde dra nytta av att ytterligare lyfta fram, och arbeta aktivt med, musiklyrik, estradpoesi, poetry-slam och kanske någon helt ny form som ett starkt komplement till det skrivna ordet. Det handlar såklart inte endast om att fria till publiken, som man på engelska säger, vara en ”crowd-pleaser”. Men det skadar knappast att fundera över det, någon gång, här och där. Att se det som en kreativ utmaning för poesin att finna nya sätt att nå lyssnaren, läsaren. Utan att kompromissa med den egna konstnärliga identiteten såklart – men det är upp till varje enskild konstutövare att bestämma.