Meny Stäng

Komponera med ord, se med musiken

Av Mirka Sulander

 

Den nutida världen söker efter renhet — absoluta uttryck, entydighet. Vi definierar musiken som musik, någonting abstrakt och icke-materiellt. Den visuella konsten står ofta i motsats till musiken eftersom bildkonsten är betraktad som konkret. Litteraturen, däremot, finns någonstans mittemellan musik och bild.

Egentligen nedvärderar de här definitionerna av de olika konstformerna mänskligheten som har många gråtoner mellan de absolut svarta och vita. Definitionerna kan till och med hindra tänkandet genom att begränsa organiska rörelser mellan de gränser som människorna har artificiellt skapat. På så sätt hindrar definitioner oss från att förstå saker som enheter.

Illustration av Mirka Sulander.

Musiken är inte bara ”ren musik”, utan den är samtidigt konkret och abstrakt: musiken kan inte skapas utan kroppslighet och något visuellt: en sångare, ett instrument eller ett musikprogram i datamaskinen. Musiken kan inte heller erfaras utan vår kropp. Den visuella sidan i musiken kan vara den konkreta musikperformansen, uppträdandet av musiken, men också musikens icke-materiella dimensioner: det som musiken väcker i oss, inre bilder. Det visuella i musiken är både det man ser och det man inte ser, det vill säga, vad musiker har känt och kanske inte menat, men vad vi ändå upplever.

Lyriken i låtarna kan lyfta fram musikens osedda visuella sida genom att sätta ord på musikens ljudvärld och på så sätt rikta in våra tankar. Ordet i sig har en melodi med sin egen klang och därför är ordets egenskap att operera mellan den visuella världen och musiken. Man kan skriva ordet ner till en konkret visuell form eller tala ordet högt som ett abstrakt ljud. Oavsett av ordets form f

Det är ofta tänkt att lyriken i en låt är skriven för musiken och att den inte längre är ”ren” poesi. Lyriken påverkas av musiken, den blir ett hjälpmedel, en illustration. I andra tillfällen kan det däremot vara svårt att hitta vilket element som är illustrativt och vilket som härskar. Exempelvis konstverk som nyttjar både poesi och bildkonst kan bli poesi om det visuella är mer illustrativt, eller bildkonst, om texten bara är ett visuellt element i verket. På samma sätt kan verket vara musik, om lyriken inte är självständig eller, vice versa, vara poesi om musiken befinner sig i periferin. Strävan efter entydighet skapar värderingar, eftersom man vill veta vilken konstform som är av större vikt i konstverket. Det tycks vara svårt att möta konstverket utan definitioner och värderingar, då olika mätare hjälper oss att sätta världen i ordning.
Jag ser det dock inte sammanblandningen av olika konstformer eller vardaglighet, som något negativt, utan att saker, som t.ex. musikbranschen, tenderar anses vara ensidiga. Den så kallade ”höga konsten” blir mer och mer elitistisk, och så kallad ”lågkultur” görs enklare att ta emot, eftersom den finns överallt i vår vardag. Exempelvis finns populärmusik i vår vardag, på radion när vi diskar, när vi shoppar, besöker en bar eller ett gym. Vi betraktar konstformer som slipade diamanter, perfekta och fullständiga  – isolerade från andra stenarter. Även vi själva måste vara tydliga: bara en sak åt gången. Vi är musiker när vi gör musik, bildkonstnärer när vi gör konst eller lärare när vi undervisar. Vi kan inte bara vara människor, utan vi tenderar bli värdefulla genom våra definitioner. Vi måste hänskjuta oss i olika roller och skaffa oss titlar för att kunna göra saker som redan är delar av människonaturen. Genom att isolera konstformer från varandra förstår vi inte längre att de är sammankopplade. Vi ser sinnen som separerade från varandra. Vi ser olika delar i vår kropp: händer, fötter och huvud, men förstår inte att alla de här delarna bildar en kropp. Kan vi verkligen skildra människor som endast musiker, bildkonstnärer, lärare, bättre, sämre, entydigare?

När jag gör låtar kan processen börja med en känsla: hur hårt jag trycker på pianots tangenter, hur jag känner rummets tystnad, och från tystnaden (som är full med tankar) växer melodin fram. Lyriken börjar från toner av ord — hur ord kramar varandra eller slår sönder varandra. Om ordet börjar från melodin eller om melodin uppstår från ordet kan jag dock inte sätta fingret på. Jag har tonsatt Edith Södergrans dikter, gjort performanser av musik och lyrik, illustrerat klassisk musik (t.ex. Sibelius), kombinerat min egen musik med bildkonstverk och gjort bildkonstverk av bara musik. Jag tänker att lyriker alltid lyssnar på skrivna ord, känner skönhet i sin kropp, skriver om erfarna saker. Vi skapar med vår helhet, mänsklighet, med allt vad vi är. När allt kommer omkring kan man inte peka ut när lyriker övergår från att skriva till att komponera eller tvärtom. Man kan inte definiera vad som händer när vi skapar lyrik eftersom det inte finns något vakuum dit man kan gå och lämna alla ”onödiga” sinnen.

Varför försöker vi skapa vakuum som till exempel muséer, konserthallar, skolor och bibliotek? De här institutionerna skapar alienation eftersom de hindrar oss från att agera som helheter och tvingar oss använda olika roller, olika delar av vår mänsklighet i olika situationer. Ändå lär vi oss hela tiden: vi har den visuella världen och skönhet runt oss hela tiden, musiken finns överallt redan i de lägsta tonerna och vibrationerna i vår kropp. Känslor och dofter blandas i varje erfarenhet som vi har. Allt har sin tid och mening: det finns tid för att varva ner, tid för att förstå, tid för att bli inspirerad. En för enkelsidig diet kan göra oss sjuka i också detta avseende. Exakta definitioner, entydighet och värderingar isolerar den reella världen från oss.

Alla behöver konst. Vi har ingen rättighet att bedöma saker som kanske är viktiga för någon annan, utan vi borde försöka förstå andra, acceptera dem. Vi själva behöver inte förändras eftersom vi har rättighet att finnas. Om jag tittar manipulerar mina ögon mig. Om jag lyssnar vinner mina öron. Men om jag tänker och förnimmer blir jag härskare av mig själv.