Meny Stäng

Sociopat, älskare eller sång- och dansman Fyra jaganalyser av Tom Waits, Rod Stewarts och Pengabrorsans ”Downtown Train”

Av Peter Nyberg

Tom Waits

[—]Normaliteten kan när som helst glida över i det extrema, men det är först nu, 27 år senare, när jag läser texten till “Downtown Train” och lyssnar på Tom Waits original från Rain Dogs (1985) som den tanken klarnar som ett tema i sången. Då, när jag gick hem som 15-åring, uttryckte Rod Stewart en helt ofarlig längtan efter kärlek. Och Pengabrorsan fick mig att vilja dansa till samma sång 2006.

”Downtown Train” består formmässigt av tre verser och en refräng i originalet. Verserna är betydelsebärande, men upptar bara hälften av sångens sammanlagda tid hos Tom Waits. Därefter upprepas refrängens fyra rader, där en rad varieras, gång på gång.

Tom Waits fungerar som ett vaknande monster i ”Downtown Train”. Rösten i början är slö och sluddrig, men samtidigt grov och kall. Jag har svårt att höra vad sångaren grymtar. ”Outside another yellow moon / Has punched a hole in the nighttime”. Sången inleds således med en ganska våldsam bild, själva nattetiden har slagits sönder av månen. Sedan klättrar jaget ut genom sitt fönster (!?) och ner på gatan. ”I´m shining like a new dime”, ryter sångaren. Tågen som går downtown är fulla med flickor från Brooklyn som försöker komma bort från sina trånga världar. ”Well, you wave your hand and they scatter like crows”.


Läs hela essän i tryckta nummer 32. Bli medlem: Medlemskap