Meny Stäng

Why Can’t We Live Together? Om David Mancuso, The Loft och konsten att berätta en historia

Av Pedram Nasouri

Vad kännetecknar en utmärkt discjockey? Kanske att den spelar musik som får oss att börja dansa, men det skulle jag snarare säga kännetecknar en bra discjockey. För att göra en ytterligare distinktion, är en duktig discjockey en som på ett tekniskt skickligt vis manipulerar musiken och smälter ihop låtar för att bibehålla energin som får oss att fortsätta dansa. Men det som kännetecknar en utmärkt discjockey är snarare förmågan att med musiken berätta en historia. Du kanske kan få folk att dansa, men kan du få folk att skrika, skratta och till och med gråta? Kan du få dansarna att känna att du talar till dem – kan det till och med uppstå en dialog?

Dansgolvet har en inneboende kraft som få andra miljöer har i dagens samhälle. Modern konst är besatt av delaktighet, men ofta blir det artificiellt i jämförelse med dramatiken som kan uppstå på ett dansgolv under ideala omständigheter. Det saknar helt enkelt motstycke: ett utrymme för att få känna samhörighet där självmedvetenheten är som bortblåst, där man får bli ett barn igen och kan röra sig precis hur man vill. Där ingen dömer en, utan alla tillsammans för en kort stund blir en del av någonting större. Det kan låta som klyschor för oss, men för tidiga discjockeys som i slutet av 60-talet började experimentera och ana potentialen i måste det ha känts som att upptäcka elden: två stenar slogs ihop, en våldsam kraft tog form och det var svårt att tänka sig ett liv innan den.

Ändå är dansgolvets och discjockeyns historia inte en kanoniserad berättelse i det kulturella medvetandet. Kanske för att fester och klubbar har en temporär natur där det sista folk tänker på är att dokumentera, men det är inte förklaring nog. Det är också en historia som formats av marginaliserade grupper – svarta, latinos, homosexuella och queers, men som skrivits av någon helt annan. En historia, likt många andra, som snabbt blev kapad och kommersialiserad. Faktum är att det skulle dröja ända tills tidigt 2000-tal innan den tidiga diskotekskulturen blev ordentligt kartlagd i Tim Lawrence numera kultförklarade bok ”Love Saves The Day: A History of American Dance Music 1970-1979”. Huvudpersonen i boken är David Mancuso, som på senare år fått det erkännande han förtjänat som en av de tidiga revolutionärerna när det kommer till den moderna dans- och klubbkulturen. Mancuso representerar flera ytterligheter, både vad gäller hans filosofi kring hur man spelar skivor samt arrangerar en fest. På många sätt är de självaste antiteserna till det discoeran främst kanske förknippas med: det exklusiva kändistäta Studio 54, disco som ytlig, kommersiell musik och discjockeyn som egotrippad superstjärna. The Loft handlade om någonting helt annat, och är en nyckel för att förstå sambandet mellan 60-talets rockmusik, motkultur och ideal och 70-talets diskotekskultur. Men också hur berättandet och dialogen framför skivspelarna blev den nya standarden satt av denna unika plats i tiden.

Mancuso växte upp på barnhem och kom ensam till New York som 16-åring. Hippie-eran började nå sin topp, och mitt i årtiondets vindlande sociala förändringar var ett engagemang i medborgarrättsrörelsen givet, liksom fredsrörelsen och kampen för homosexuella och svartas rättigheter. Han livnärde sig på att putsa skor, gick ofta på fest och skulle snabbt, i brist på annan familj, få en bred och blandad vänskapskrets.  Även om ett nytt slags klubbliv började bubbla upp i staden så föredrog Mancuso så kallade rent parties – en slags hemmafest som populariserades av den svarta befolkningen i Harlem på 20-talet som inte hade råd med sina hyror. Mancuso skulle så småningom dra detta koncept längst av alla.

Det är svårt att idag föreställa sig att man som ung, fattig och föräldralös hippie kunde hyra en 500 kvadratmeter stor loftvåning i centrala New York, men i mitten av 60-talet när flera områden i staden avindustrialiserades var detta någonting som han så småningom snubblade över. Han var en av dem som var tidigast ute med detta revolutionerande sätt att bo, som givetvis öppnade upp för en mängd nya experimentella sätt att leva på. Hans hem skulle snabbt bli en samlingspunkt för hans vänner och diverse experiment med konst, musik, politik, yoga och syra. Mancuso hade deltagit i flera av den inflytesrika LSD-gurun Timothy Learys sammankomster, och var kraftigt influerad av hans läror. Han började ackompanjera de kollektiva tripparna med egenkomponerade blandband, som följde rusets dramaturgi med en mjuk början som steg till ett crescendo och sedan sänktes igen. Så småningom skulle dansen börja ta allt större plats, och Mancuso bestämde sig till sist för att göra om hela loftvåningen till ett gigantiskt dansgolv.

På alla hjärtans dag 1970 var för första gången ett hundratal personer inbjuda till det som blev The Loft. Mancuso hade med hjälp av sin vän Alex Rosner (som skulle bli en av världens främste klubbljudsinstallatörer) installerat ett överdimensionerat ljudsystem där musiken kom att låta bättre än den gjorde någon annanstans. Rummet var dekorerat med en julgran och taket fyllt av ballonger och en enorm discokula. (Belysningen var mycket dunkel – man skulle känna sig som ett barn i en livmoder.) Det fanns en stor buffé med mat, nötter och färskpressad juice. Väl på festen fick inga pengatransaktioner förekomma, utan allt ingick i det billiga inträdet som var satt så att alla hade råd att komma in. Mancuso ville själv inte vara discjockey, men blev naturligt den som fick ha ansvaret för musiken. Efter att inledningsvis ha blivit besviken över att inte kunna delta på festen, blev han snabbt chockad och förförd av hur kraftfullt alla svarade till musiken. Energin bara steg och steg, och uppenbarligen så kommunicerade han med dansarna, nästintill telepatiskt enligt honom själv. Det kändes som satt de pratade med varandra och gemensamt styrde i vilken riktning musiken skulle gå. Såhär beskriver han själv ögonblicket:

När ett plan ska lyfta finns det ett tillfälle när piloten bestämmer att hastigheten stämmer, då han drar upp spaken och – boom! – vi lämnar marken. Festen var precis så. Det kom till en punkt när det bara gick uppåt. Det hände inte omedelbart. Det tog tid. Men det hände. […] Det var väldigt barnsligt, väldigt fredligt, väldigt frigörande. Det verkade vara korrekt. Det reflekterade vad jag tyckte världen skulle handla om. Alla var där och vi var som en familj. Det verkade inte finnas några konflikter. Musiken hjälpte oss att nå dit. Musiken var nyckeln till att komma hem.

Så småningom öppnade Mancuso upp sitt hem varje lördag, och ägnade hela veckorna åt förberedelserna för nästa fest. De växte i popularitet och blev allt mer raffinerade men bibehöll en intim, familjär stämning – det var trots allt en persons hem, och de strikta, antikommersiella principerna tummades det aldrig på. Det gick endast att komma in om man var bjuden, och varje person fick ta med sig en utifrån som den var ansvarig för, som så småningom själv kunde få en inbjudan. Det växte organiskt och vid en punkt var det över 30 volontärer som jobbade heltid hela veckorna med allt från att blåsa ballonger, till maten och ljudtekniken. Det hölls absolut högsta nivå och standard på precis varenda detalj, för att skapa förutsättningarna för att mötas i musiken på det mest respektabla av sätt. Blandningen av människor försvann aldrig, åldersgräns existerade heller aldrig. Ur detta aktiva motarbetande av segregation skapades en särskild social progression – det absolut viktigaste med festerna enligt Mancuso. Runtomkring i staden exploderande samtidigt nattlivet. Nya droger, sexuell energi samt människor som kom ut och ville uttrycka sig skapade en ny situation. Alla ville dansa, och när de flesta barer stängde vid 3 fanns inte så många andra alternativ för den som ville fortsätta. På The Loft såldes ingen alkohol, och kunde därför hållas öppet betydligt längre än så. Oftast öppnade det vid midnatt och kunde fortsätta tills söndag eftermiddag. Men entusiasmen inför detta nya handlade inte bara om att människor ville festa hårdare, utan att det plötsligt var möjligt att festa i ett blandat sammanhang. Revolutionen skedde nu i slutna rum istället för på öppna fält som i Woodstock, men för första gången möttes homosexuella, straighta, svarta och vita från olika samhällsklasser på en plats där de samtidigt kunde känna sig helt bekväma att uttrycka sig med sina kroppar. Dansarna skulle också i det öppna klimatet utveckla en säregen stil, där vad som helst var tillåtet i takt till musiken: stå på händer, steppdans, balett, gymnastik, avancerad akrobatik, tidig aerobics och breakdance, rörelser inspirerade av kampsportsfilmer, armhävningar, spasm-dans… allt möjligt förekom, så länge det var kul och fysiskt, och utvecklades till en egen dansstil som idag kallas för lofting. Frånvaron av speglar och klockor var avsiktlig för att dansarna skulle släppa sin medvetenhet om sig själva och tiden. Mancusos hem var konstruerat som en plats att förlora sig själv i, med minsta detalj skräddarsydd för ändamålet.

Musikaliskt skulle också en utpräglad estetik formas. Influenserna var många, och även om Mancuso har kallats gudfadern av disco är det långt ifrån det enda som spelades på The Loft. Det skulle dröja många år innan disco ens existerade som genre, och innan dess spelades egentligen allt som var dansant nog. Det kunde vara allt från jazz, funk, rhythm & blues, soul och latin, till afrobeat, rock, gospel och country. Så småningom fick även åttiotalets stora genres som reggae, new wave, italo, electro, house och techno sin självklara plats på festerna. Trots den väldigt breda paletten är det inte svårt att känna igen en Loft-låt när man väl hör den. Ofta innehåller den något psykadeliskt eller oväntat parti, och alltid drivs den av en tydlig rytm med mycket trummor och bas. Men främst är det musik som känns stark och har ett tydligt budskap. Texterna handlar oftast om kärlek, upprättelse, stolthet och gemenskap. Ett annat tydligt tema är musiken som frälsningen, det som får oss att glömma våra problem när vi varje helg kan mötas i kärleken till dansen och livet. Titlar som Stay Free, Get Ready for the Future, Love is the Message, I Feel Love, Message In Our Music, Why Can’t We Live Together, Music Is My Way Of Life, I Want To Be Real, Keep On, Aint No Stopping Us Now, That’s Where The Happy People Go och Now That We Found Love säger kanske det mesta. Känslan var att utopin det sjöngs om skapades där och då på dansgolvet.

Mancusos spelstil var mycket speciell, och det finns ett oräkneligt antal discjockeys som vittnar om hur de förändrade hela sitt sätt att spela musik på när de hörde honom. Efter att ha ackompanjerat så många trippar var ett naturligt flöde och narrativ självklart för honom. Han brukade strukturera kvällarna i tre sektioner efter Timothy Learys guide till en tripp – den första, ”The Calm”, är den lugna och välkomnande som långsamt bjuder in till dansen, med mycket jazz och esoterisk musik som inte nödvändigtvis riktar sig till dansgolv. Den andra, ”The Circus”, är energisk och karnevalisk, och det hela landar i ”The Re-Entry”, som är återträdandet in till verkligheten, en mjuk landning som ska skicka en tillbaka med en positiv känsla. Hans set pågick oftast i minst tolv timmar (6-12 timmar var för övrigt standard för discjockeys på denna tid) och var som en bergochdalbana, där dansarna maniskt följde tempoväxlingarna och de tvära kasten. Men Mancuso skulle alltid blankt vägra att kalla sig för dj, utan föredrog termen musikalisk värd. Det kan verka ironiskt att den personen som hela den första generationens discjockeys i New York nämner som sin stora förebild och inspiration aldrig ens sett sig själv som DJ, men Mancuso avstod också från att göra sånt som en DJ i vanliga fall gör och definieras av. En mixer, som är discjockeyns instrument, använde han sig inte ens av. Han spelade istället låtarna från början till slut och manipulerade aldrig deras hastighet eller mixade ihop dem. Det tekniska handlade endast om att återge musiken så nära som möjligt och med sitt exceptionella ljudsystem skapa en illusion av att musikerna befann sig i rummet. Tystnaden låtarna emellan var tillfället att applådera musikerna, dansen och hela situationen – livet!

Den musikaliska värden skulle vara någon som lyssnade snarare än pratade, där målet var att släppa sin självkontroll, till skillnad från en discjockey som domderar sin världsbild och lyfter sitt ego över dansarna. För honom var det en kollektiv berättelse, som formades av ett slags call and response med dansarna. Målet för honom var att nå till den punkten då alla befann sig på samma musikaliska våglängd, att någon kom fram och önskade en skiva bara för att mötas av att Mancuso redan hade den i handen. Både Mancuso och hans dansare trodde starkt på denna kraft, som han kallade för the third ear. Det kan låta naivt och smått övernaturligt, men hans säregna stil härstammar i grund och botten från denna övertygelse.  Den bygger såklart på ett exceptionellt deltagande och stark närvaro från de som lyssnar på musiken, och i just det avseendet var The Loft unikt på många sätt. För många som lämnat sina familjer bakom sig var The Loft deras hem. Det var en familj och en gemenskap, och lika mycket ett socialt center som en fest. Det var en plats för många som inte accepterades någonstans, en plats att vara fri och öppen. För alla närvarande handlade det om en tung dedikation, och det var därför så många barriärer kunde sprängas.

Även om The Loft var en hemmafest så skulle hela dess nydanande upplägg bli det som la grunden för det moderna diskoteket. Den första som tog konceptet till en mer kommersiell nivå var Nicky Siano. Då han själv var en frekvent besökare på The Loft från att han var 14, var det med stor respekt för Mancusos ideal som han 1973 öppnade The Gallery. Samtidigt skiljde sig hans sätt att berätta från Mancusos, vilket gav dansarna någonting nytt att förhålla sig till. Om Mancuso med sin introverta och tillbakadragna personlighet var mästare på den mystiska, psykadeliska stämningen som han långsamt byggde upp till ett crescendo för att sedan bryta ner igen, hade Siano en mer vild och energisk stil. Han var en exhibitionist som gillade att stå i centrum, och till skillnad från Mancuso blandade han ihop skivor med en teknisk skicklighet som på denna tid var ovanlig. Det skulle bara gå snabbare och snabbare, så pass att rummet fullkomligen exploderade och folk skrek så högt att det inte ens gick att höra musiken längre. Men efter Mancusos modell var han noggrann med att berätta någonting sammanhållet. Han älskade att väva samman historier av olika låttexter och få en direkt reaktion av dansarna: jag älskar dig, jag hatar dig, jag saknar dig, jag vill ha dig tillbaka.

Siano var älskad, men den mest älskade och ihågkomna av denna tids discjockeys är Larry Levan. Också ett barn av The Loft, som han kallade sitt hem, blev han en av de första stora dj-superstjärnorna på sin legendariska klubb Paradise Garage. Tanken med den klubben var att vara som The Loft, fast med ett dansgolv som rymde 3000 personer. Även Levan var en grandios berättare som var otroligt dramatisk – man kunde alltid märka vilket humör han var på efter vad han spelade, sägs det. Hans stil var väldigt punkig, risktagande och full av kraft. Idag har han mytisk status och har kallats skivspelarnas Jimi Hendrix, en inte helt haltande jämförelse då han levde ett lika självdestruktivt och intensivt liv, och samtidigt lyckades beröra oerhört många människor. Samtidigt var Paradise Garage långt ifrån The Loft. Fredagarna hade en mer gay, svart crowd, medan lördagarna var mer vita och straighta. Detta var medvetet från klubbens ägare, och var en uppdelning som så småningom löstes upp i och med klubbens omåttliga popularitet. Men det var ett tecken på vad som skulle bli utmärkande för de kommersiella diskoteken, och kanske kulminera med Studio 54 – en urskiljning av människor, ökad segregation och känslan av exklusivitet. Mancuso motsatte sig detta starkt