Meny Stäng

Alltid när jag hör låten gråter jag

Av Anna Nygren

Min mamma säger mig: du har förstört dig, nu kan du aldrig mer älska. Varje gång jag är sjuk, vet jag, det är mitt fel. Vad har jag nu gjort. Vet inte riktigt. Vet precis. Inget blod ha. Bara skam, skuld vs skam. Vet precis, hur kroppen rör sig i lägenheten. Husets kropp. Rummets.

Din pappa är trasig men du är det inte
Bucklig och böjd och kanske inte helt tät (inte helt dikt)
Men någonstans därunder är du sedan länge läkt
Nästa oskadad under allt som gör ont
Jag vet du skäms (dig).

 

Jag sjunger och jag gråter.
(och jag skriker: vill du knulla med mig)
Och jag säger dig, ja,

Jag kan det här mkt bra. Jo lite ont bara. Jag älskar honom. Så.

Jag tänker på hur jaget är expert, på att vara just så, att ta hand om, att detta är ngt en lär sig, att bli bra på det, att det inte finns där fr födseln utan är ngt att behärska, som en assimilering också, Jag kan det här mkt bra, men sen blir det som en kunskap som fastnar i kroppen, kroppen blir bra på detta, det blir en del av en, man blir del av det. det sker liksom automatiskt i situationen, men när det skrivs ner, rapporteras in i texten, tex genom reflektioner om kropp, kläder, rörelser etc, så skevas det lite.

Emancipation frizon av fiktion en hud färgad baddräkt

full läsbarhet

 

Och jag regnar

(et je pleue: voulez-vous coucher avec moi)

Misär som nostalgi

Asså

Gå gator

Gabi har längtan, längtan efter Klaus

Men

Klaus är ett svin

Precis

Och grisen är köttet

Men klaus är aldrig köttet

Gabi är kött

Gabi är Klaus

Jag är klaus

Jag kan gränserna aldrig förstå

Och sen.

Senare.

Min lärares syster är nu min vårdare, är nu också min syster, hon har dessa små mellanrum (zwischen raum) mellan sina tänder, och hon lär mig, räkna:

Ett (gäddan) två (då) tre (dri(CK))

Jag går i rummet. Drick då gäddan. Från fönster till säng, från säng till spis, från spis till. Jag räknar. Räknar tänder. Räknar gäddor, dricker. När jag kommer tillbaka till skolan kann dom andra inte känna mig (känna igen mig. Erkänna) dom vet mitt namn (annan) jag kann inget språk längre. Varje gång jag går i trappan går jag till språket, lära sig språk. Bara min sköterskas syster känner igen mig, men systrarna får aldrig tala om det.

Jag har alla mina saker. Jag skulle vilja ha bort dom. Jag skulle gärna sälja allt. Jag sjunger. Sen får jag.

Pengar.

Jag är i rummet flygande. Jag har denna kropp. Jag går i huset. Husets kropp, yta, hud. Husets inkrom. Husets innanmäte (hör på orden vad smaken), tarmar organ. Jag känner hennes kropp i rummet. Inte som spöke s sinne etc. bara som kropp, hennes kropps rum, hur hennes hud lämnar spår, hennes hår på väggen. Jag bor nu i hennes lägenhet eftersom hon säger att hon aldrig mer kan. Jag kan. Nu stannar jag inte då. Nu hennes kropp min kropp. Hon är inte här. Jag bär hennes kropp, tänker jag (?) något avstå och något lämna. Går hennes kropp över. /under. Sen stannar hon inte längre här. Det finns i denna text dessa tider:

jag, 2004.

jag, 2007.

jag, 2017.

Europa, 90 tal (åren).

hon, 2010.

Hon(dom), 2017.

Det finns dessa figurer:

Jag, hon (min bästis (ordet på svenska står bara där: bästis, bär tiden då bästisen alltid var viktigare än kärleken, än allt, än, hon säger att jag är hennes bästis och jag säger henne detta, jag tänker hon är min bästis flickvän, dom älskar varandra, jag är endast kropp för deras känslor, jag är allt, skriver jag), sköterskan, läraren, mamman, teven och personerna i den: tänker på dom, bara namnen, bara rörelsen, (när?) över vatten, bara vad alla tänker. Jag är han. Jag stannar alltid här. Stå. Ligga. Jag har inga saker här, finner, när jag letar, bara hennes saker. Jag finner all hennes skam, allt som hon gömt. Hemligheterna i hem. Hem-ont. Hemlös. Ig. Het. Ig. Mvg. Som jag tänker, alltid bra, går till skola. Stanna hemma. Gå. Fem hundra mil. Som en bil. I snö. Min gammelmormor, säger mig något. Hon har ingen röst längre. Hon älskar mig, jag är rädd, hon ger mig pengar. Jag säger inget till ingen. Allt. Så. Allt. Så.

Du är inte det.

Kanske inte. Dikt.