Meny Stäng

Prayer/Protest: Fred Moten, frijazz och vaggvisor

Av Channa Riedel

Max Roach

Everything was silent
and then Ma Rainey spread Black News
by way of the Backwater Blues
as Bessie Smith picked up on it
and spread the word, thru music and song,
then the message passed on
(…)
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on,[1]

Den amerikanska poeten och teoretikern Fred Moten skriver att svarthetens historia bär vittne om att objekt kan göra motstånd – och gör det.[2] Den transatlantiska slavhandeln, århundrandena av rasistiskt våld som hävdat-hävdar att svarta personer är objekt; den som systematiskt har berövats sin människostatus, gjorts till en vara, ett ting. Vad detta våldsamma system har missat är att objektet kan tala och att det talet utgör ett motstånd. Maktens rädsla för de förtrycktas vittnesmål och det radikala i de vittnesmål som inte bryr sig om att vara begripliga inför makten. Till skillnad från domstolarnas vittnesmål i den amerikanska poeten Charles Reznikoffs diktverk ”Testimony”[3] talar Fred Moten om den typ av vittnesmål som inte anpassar sitt språk efter makten. Vittnesmål om erfarenheter som ändå inte kan sägas med det språket. För hur kan man tala om erfarenheter av rasism inom ett språkligt-kulturellt system som i grunden är rasistiskt?