Meny Stäng

Prayer/Protest: Fred Moten, frijazz och vaggvisor

Av Channa Riedel

Max Roach

Everything was silent
and then Ma Rainey spread Black News
by way of the Backwater Blues
as Bessie Smith picked up on it
and spread the word, thru music and song,
then the message passed on
(…)
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on, and on, and on, and on,
and on, and on, and on,[1]

Den amerikanska poeten och teoretikern Fred Moten skriver att svarthetens historia bär vittne om att objekt kan göra motstånd – och gör det.[2] Den transatlantiska slavhandeln, århundrandena av rasistiskt våld som hävdat-hävdar att svarta personer är objekt; den som systematiskt har berövats sin människostatus, gjorts till en vara, ett ting. Vad detta våldsamma system har missat är att objektet kan tala och att det talet utgör ett motstånd. Maktens rädsla för de förtrycktas vittnesmål och det radikala i de vittnesmål som inte bryr sig om att vara begripliga inför makten. Till skillnad från domstolarnas vittnesmål i den amerikanska poeten Charles Reznikoffs diktverk ”Testimony”[3] talar Fred Moten om den typ av vittnesmål som inte anpassar sitt språk efter makten. Vittnesmål om erfarenheter som ändå inte kan sägas med det språket. För hur kan man tala om erfarenheter av rasism inom ett språkligt-kulturellt system som i grunden är rasistiskt?

Abbey Lincoln

Jag vill veta vad Fred Moten säger om jazzen och the black radical tradition, om historien och ljuden och rösterna som skjutit som pilar. Moten går via Freud och Marx, Derrida, Glissant; via slavskeppen och skriken från plantagen. Som om Moten säger: det finns en sång, det fanns en sång, det vibrerar från slavskeppens lastutrymmen till Cecil Taylors avantgardepiano, till ropen och trummornas tyngd hos Abbey Lincoln & Max Roach.

Att läsa Moten är att läsa text som inte vill inordna sig genrekategorierna. I ”In the Break…” korsas filosofiska, politiska, skönlitterära och dokumentära referenser, ofta utan någon vidare vägledning. I en intervju som poeten Adam Fitzgerald gjort med Fred Moten beskriver Moten de olika litterära stilarna som jargonger och liknar sitt sätt att skriva med hur barn kan tala mycket ingående om fenomen och erfarenheter som är alldeles självklara för dem, men vaga och svårgripbara för den utomstående (vuxne). Det finns en viss skillnad i auktoritetspositionen mellan en akademiker som svänger sig med svårtillgängliga begrepp från Derrida och ett barn som berättar osammanhängande om Pokémon. Men i båda fallen – menar Moten – måste man ställa sig frågan om man vill förstå och om man är beredd att anstränga sig för att verkligen göra det.[4]

Det var en klistrande grå februaridag när du dog. I veckor låg du där, en fågel, hopkrupen, ingen förstod dina rynkor, dina beniga händer. Det kom ord ur dig; ibland på ditt nya språk, ibland på ditt gamla språk, ibland på ett annat, främmande …

Plantageägarna förbjöd talet, talakten, själva moderhjärtats sång. Men där det finns våld finns också skrik och där det finns skrik finns också talet, om än inbäddat, om än kamouflerat som obegripligt; noise, oljud. I en essä om Moten skriver Judith Kiros i tidskriften Kritiker : ”Att vara svart är att vara skuggsidan och livet och sången; det är att vara en påminnelse om systemets svagheter. Det är att omfamna ett faktum: jag räknas inte. Det är att fira ett faktum: jag räknas inte!” (…) ”Att vara svart är att befinna sig i slavskeppets last och vägra stiga av. För hur kan ägarnas eller herrarnas hem någonsin bli ett hem eller ett refuge?”.[5] Jazzen och andra kulturella uttryck sprungna ur the black radical tradition som inte riktar sig mot den vita maktens centrum. En position som är mellan, ovanpå och underifrån; in the break. Den är radikal, därför att den uppstod ur det kollektiv som den transatlantiska slavhandelns vita makt tvingade in i en objektposition och som sedan började tala. Den kräver, hävdar bara sitt eget kollektiv, det kollektiv som är upphovet till historien och samtidigt för den framåt: the corner is not the same/as being cornered. it’s the other way. be the other way to bring it around.[6]

Moten återkommer till slavskeppets lastutrymme, på engelska the hold. En plats för extremt våld men också en plats för erfarenheten att ha blivit rörd, touched. Närheten till de andra kropparna, närheten till de andra kropparnas ljud. The hold är platsen, utgångspunkten. Historien börjar där[7], som i lägret eller flykten. Den kollektiva erfarenheten av ett våld: Jag finns här därför att andra mördades. Jag finns här och det skulle aldrig blivit så. Ofrånkomligen är vi sammanlänkade. Du rör mig.

whenever I listen to cornelius I think of cecily
then fry then house then read the blacks with
peter pál. but sometimes it gets deep in the hold
and the cell’s hard pleasure curls up in the water.[8]

I Fitzgeralds intervju talar Moten om hur han värjer sig mot upphöjandet av enskilda individer, att det skulle finnas någon sorts individens originalitet. Han talar om blueslegenden Bessie Smith, att hon är en avatar som vi nu känner till som Bessie Smith, som skickades till oss med ett budskap, ett meddelande. Avataren Smith, avataren Shakespeare – skickade från samhälle till samhälle.[9] Istället för att fokusera så mycket på enskilda personer så innebär Motens ingång att upphöja de kollektiv och sammanhang som utgör grogrunden för alla kulturella uttryck. Det handlar om hur vi väljer att se på historien och hur vi tror att den fungerar. Uppstår kulturella uttryck och idéer i ett vakuum eller tror vi att alla människor är produkter av de sociala och politiska sammanhang som de lever i? Och ändå: när jag lägger mig bredvid min slumrande systerdotter, hur hon hör skillnaden mellan min och sin mammas röst. Samma vaggvisa men när jag sjunger fladdrar hennes ögonlock oroligt.

Fågelögon, fågelfaster, vad är ditt meddelande till mig, till mitt köksbord, till mina sånger. Du berättade om din vakendröm, från sjukhussängen såg du mamma och pappa stiga in, klappa dig på pannan, säga; du har det i alla fall inte lika illa som mormor. Mormor, hennes nätt uppsatta hår, mormor som brändes och spreds i vinden. Meddelandet som är att ingens död någonsin är enskild egendom. Genomförde du verkligen flykten, undgick du lägret?

Frijazzen var den sensationella rörelse som på 1960-talet började spela kollektiva improvisationer med öppna former, utan hänsyn till harmonik eller tempo. Musiker som Ornette Coleman, Andrew Cyrille, Jimmy Lyons, Cecil Taylor, Sun Ra tog ljudet, skriket, organiserade det i någon mån, hävdade att det låg en berättelse i det, i skriket, en mening i the noise. Frijazzen verkar också vilja säga att tonerna, organiserade på det mest oorganiserade sätt, säger någonting annat än ord: ”Words don’t go there; words go past there. Bent. Turned. Blurrrred.”[10]

I get preoccupied with the tonal situation. I got
to kiss somebody to end up in the original. it’s like
that outside drama is our knowledge of the world
and nobody claims it but us. we get it twisted
in the diagram. we know the score. we got a plan.[11]

Max Roach

Har du någonsin känt politisk misströstan, förtvivlan över tingens ordning? Moten frågar detta och fortsätter: Vad innebär det att drabbas av politisk sorg när ens identitet är tätt sammankopplad med utopiska begär? Vad innebär det för skapandet av identiteten när historien är kantstött, förstörd, avbruten. Vad är relationen mellan politisk förtvivlan och sorg, frågar Moten.[12] Jag vill skicka en annan fråga tillbaka till honom: Vad är relationen mellan politisk förtvivlan och sång? Jag lyssnar på den utopiska ”Freedom Day” (1960) med Abbey Lincoln & Max Roach. Lincoln skriker, ropar, väser, sjunger mjukt, svagt, starkt, ”Whisper, listen, whisper, listen. Whispers say we’re free. /Rumors flyin’, must be lyin’. Can it really be?  /Can’t conceive it, can’t believe it. But that’s what they say. / Slave no longer, slave no longer, this is Freedom Day.[13] Hur Max Roach i efterhand talat om låten, hur den slutade med ett frågetecken. Friheten så avlägsen, låten så svår att avsluta. Hur musiken illustrerar, säger detta. Aldrig vilande, alltid påväg men aldrig avslutande. Intensiv, sökande.

”Everything was silent and Ma Rainey spread Black News”

– föreställningen om att någon någonsin varit tyst. Moten hävdar mening i själva kropparnas rörelser, i andhämtningen. Jag tänker mig sången som ett vittnesmål: Här är min röst och min strupe, min tunga och mina tänder. Hör min berättelse.

Minnet av ett språk är också ett språk.

 

whenever I listen to cornelius I think of cecily
then fry then house then read the blacks with
peter pál. but sometimes it gets deep in the hold
and the cell’s hard pleasure curls up in the water.
so I sail the dark river in the mind by rocket ship
(my high water everywhere is outer space, alabama)
and stay alive in the concept with an outbound feeling
of refuge, I’ma run, I’mo run, I’m gon’ run to the city
of refuse, in russells anarchy, for angola, by soas.
then bright dennis morris take my baby picture
and I’m risen in the balmed-out underground.
I get preoccupied with the tonal situation. I got
to kiss somebody to end up in the original. it’s like
that outside drama is our knowledge of the world
and nobody claims it but us. we get it twisted
in the diagram. we know the score. we got a plan [14]

 


Fred Moten (1962) är poet och professor i engelska vid University of California, Berkeley.

Textens titel är hämtad från spåret ”Medley: Triptych / Prayer / Protest /Peace” på skivan ”We Insist! – Max Roach’s Freedom Now Suite”, Candid, 1960


Noter

[1] The Last Poets. ”Birds Words”, Chastisement. Celluloid Records, 1973.

[2] Moten, Fred. In the break: the Aesthetics of the Black Radical Tradition. Minneapolis: University of Minnesota Press, 2003

[3] Reznikoff, Charles. Testimony: the United States (1885-1915): recitative. Boston: David R. Godine, Publisher, a Black Sparrow book, 2015.

[4] An Interview with Fred Moten, PT II”. Literary  Hub, 05 augusti 2015. http://lithub.com/an-interview-with-fred-moten-pt-ii/

[5] Kiros, Judith, Om Fred Motens Poesi, Kritiker: Nordisk Tidskrift för Litterär Kritik och Essäistik, No. 41-42 (2016), s. 136-137

[6] Moten, Fred. The Feel Trio. Tucson Arizona: Letter Machine Editions, 2014

[7] Moten, Fred. ”Blackness and Nothingness (Mysticism in the Flesh)”. South Atlantic Quarterly 112, nr 4 (01 oktober 2013): s. 737-80

[8] Moten, Fred. The Feel Trio.

[9] ”An Interview with Fred Moten, PT I”. Literary  Hub, 05 augusti 2015. http://lithub.com/an-interview-with-fred-moten-pt-i/.

[10] Moten, Fred. In the break. S. 52

[11] Moten, Fred. The Feel Trio.

[12] Moten, Fred. In the break. S. 93

[13] Roach, Max. We insist! – Max Roach’s Freedom now suite. Candid Records, 1960.

[14] Moten, Fred. The Feel Trio.