Meny Stäng

Dream Baby Dream: Om Anita Sarko, The Mudd Club och konsten att bryta ner en historia

Av Pedram Nasouri

Anslag om The Mud Club New York.

År 1978 satsade Steve Mass alla sina besparingar på att öppna en klubb i en övergiven textilfabrik i New York. The Mudd Club, som klubben skulle heta, vände sig till punkarna och var ett helt nytt koncept där konst, performance och film utgjorde lika viktiga element som musiken. Enligt Mass hade nattlivet i och med klubbar som Studio 54 gått i en riktning mot exklusivitet, rikedom och ytlighet, och han ville göra den totala motsatsen. För alla ”art-punks” i New Yorks allt mer spretiga och knasiga underjordiska nattliv var The Mudd Club den perfekta klubben. Den har jämförts med cafeér och barer från 20-talets Paris, och var på samma sätt mötesplats för en helt ny generation av konstnärer, modedesigners och musiker som skulle definiera det kommande decenniet.

Klubben var en språngbräda för många men det är främst konstnärer som Jean Michael Basqiuat eller band som Talking Heads som skrivit in sig i historien, till skillnad från klubbens DJ:s. Men faktum är att den breda definition av punk som DJ:arna stod för var helt avgörande för att forma Mudd Clubs estetik – och inte heller bara vad man spelade för skivor, utan hur man gjorde det.

Anita Sarko föddes i Detroit och fann sin kärlek till musik tidigt i livet. Hon växte upp till en blandning av gospel, pop, Elvis, musikaler, Motown, punk och engelsk rock och var alltid den som tog med skivor om det var fest någonstans. ”Det var helt uppenbart att jag skulle sluta som DJ, men jag förstod det inte då. När du går till en syokonsulent så säger de inte att DJ är ett av dina alternativ”, berättade hon i en intervju för New York Times 1987. Hon tog så småningom examen i psykologi och pedagogik, kurser som skulle visa sig användbara för hennes framtida karriärsval. ”Jag tränades till att hantera emotionellt störda och socialt missanpassade barn. Ingenting kunde nog ha varit mer hjälpsamt för en nattklubb.” När hon tog sig till New York för första gången så var The Mudd Club en självklar destination. Hon ska ha smugit in eftersom dörrvakten inte tyckte hon var cool nog, men för Sarko själv var det tydligt från början att det skulle bli hennes andra hem. Hon var däremot något besviken på den konservativa rocken som discjockeyn spelade, och avgjorde direkt att hon kunde göra det bättre själv. Hon åkte hem, samlade ihop sina tillhörigheter och flyttade upp. Timingen var perfekt, då ett avhopp lämnat måndagarna och tisdagarna lediga. Hon fick jobbet att spela på dessa förhållandevis lugna kvällar, som också var ett perfekt forum för hennes experimentlusta. Hon gjorde ett omedelbart intryck med sina vilda glamazon-outfits, som fick henne att likna en punkig filmstjärna på galapremiär som inte brydde sig ett skit om vad folk tyckte. Det skulle också bli ett av hennes mest utmärkande musikaliska kännetecken. Hon förvånade gästerna med att låta funk, jazz, r&b, soul, latin, country, folk och reggae samsas med de mer uppenbara punk- och new wave-hitsen: ”Min stil var att blanda ihop alla typer av musik så att ingen skulle ha någon aning om vad som skulle komma härnäst. Jag hade alltid hundratals skivor runtomkring mig då mitt enda sätt att tänka på var fritt och improvisatoriskt. Jag visste aldrig hur energin skulle vara just den kvällen, vad jag skulle vara på för humör eller vad gästerna skulle känna.”

Eftersom Mudd Club i första hand inte var en dansklubb fungerade Sarkos utmanande, eklektiska stil helt perfekt, men detta skulle snart förändras. New York genomgick under åren som kom en kreativ explosion, och olika scener och konstnärliga praktiker sammanblandades i ännu högre grad än tidigare. Disco utvecklade ett mer elektroniskt och utmanande sound samtidigt som en rad andra ännu inte namngivna genres som electro, hiphop, post-punk och experimentell konstmusik korsades i en rad olika hybrider och konstellationer. Konstnärer som Keith Haring drev galleri på Mudd Clubs övervåning samtidigt som han dansade sig svettig varje helg på det legendariska underground-diskoteket Paradise Garage, där det blev helt naturligt för discjockeyn Larry Levan att spela något som The Clash eller Marianne Faithfull för sin publik som i huvudsak var gay och svart. ”Första gången jag hörde hiphop var när Anita spelade Sugarhill Gang och Kurtis Blow”, berättar Chuck Nanney, dörrvakten på Mudd Club. I Blondies ”Rapture”, en av Sarkos favoriter, provar Debbie Harry att rappa över ett punkfunkigt disco-beat – ett av många exempel från den nya smältdegeln av influenser.

Det var helt enkelt ofrånkomligt att även punkarna så småningom skulle börja dansa på The Mudd Club. För Sarko som redan hade breddat klubbens musikaliska palett var det en välkommen utveckling att det blev alltmer oviktigt att sätta saker i fack. Men istället för att anpassa sig till den mer dansvänliga stämningen blev hennes stil ännu mer hänsynslös och svårtillgänglig. Hon introducerade noise, fågelsång, ljudet av ångmaskiner och metall, klassisk musik, spoken word, märkliga kuriosa-skivor, skolbalsmusik från 50-talet, rockabilly och inspelningar från olika urstammar i sin repertoar. För ett fullsatt dansgolv kunde hon tvärt kasta in en ”gammal goding” med stråkar och smäktande skönsång, till dansarnas förtret. ”Alla trodde att Mudd Club var en klubb för punkmusik men jag kunde spela ”April Love” med Pat Boone. Folk blev arga för att de inte förstod att sann punkattityd är att reagera mot. Jag reagerade mot vad alla trodde skulle hända.” Hennes inställning rimmade inte alltid så väl med den nya energin och vad publiken ville ha, och det hände flera gånger att Sarko fick glas, askfat eller andra objekt kastade mot sig under sina set. ”Jag lärde mig att ducka. Jag brydde mig inte ett skit om folk dansade eller inte. Det fanns nog ingenting i hela världen som jag tänkte mindre på än det.” Personer som kom och klagade, önskade låtar eller hade negativa synpunkter fick sig alltid en ordentlig utskällning. I boken The Last Party (Haden-Guest, 1997) beskrivs Sarko ha en ”tunga skarp nog att karva kött med”.

För ägaren Steve Mass var det inte en särskilt önskvärd utveckling. Hans klubb var beroende av en ständig ström av kunder i baren, och även om han gett Sarko ett stort kreativt förtroende började tålamodet ta slut. Relationen dem emellan var inte heller okomplicerad och de hade flera öppna stökiga bråk, som till sist ledde till att Sarko sa upp sig sommaren 1980. Men trots att Sarko provocerade delar av publiken så hade hon också sin skara av hängivna följare, vilka i många fall var andra discjockeys eller musiker. Hennes dramaturgi kunde verka slumpmässig och märklig för den som inte lyssnade, men samtidigt belönande för den som ansträngde sig för att ta till sig av hennes fria form. ”Eftersom jag inte hade en tydlig stil så sa folk att ‘åh, hon har ingen aning om vad fan hon håller på med’. Men August Darnell [sångaren i King Creole & The Coconuts] hängde ofta med mig i båset. Han brukade ge mig en slug blick och sen dö av skratt för att han helt och hållet förstod.” Stamkundernas högljudda krav på att återanställa Sarko gjorde att Steve Mass till sist fick krypa till korset och ge henne jobbet tillbaka, men nu i ett nyrenoverat DJ-bås omringat med plexiglas från golv till tak – något som skulle visa sig vara en helt perfekt arbetsmiljö för henne, helt skyddad mot diverse flygande objekt.

Sarko vidhöll att hennes spelstil var ”anti-disco” på så vis att hon aldrig följde en rak dramaturgi, höll sig till en genre eller mixade sina låtar för att hålla igång ett beat för dansgolvet. Enligt henne var det begränsade att välja nästa låt baserat på hastighet – det tillät en inte att ändra riktning eller släppa in olika typer av ljudlandskap och stämningar. Sarko följde aldrig ett givet narrativ, utan bröt ner lika mycket som hon byggde upp. Hennes inställning delar dock fler drag med några av tidens mest hyllade och inflytelserika discjockeys från disco-scenen än vad man skulle kunna tro. David Mancuso, hela första generationens discjockeys stora urfader, mixade av samma skäl heller aldrig sina skivor. Även om interaktionen med dansarna var hans främsta fokus så var det förmågan att på ett fritt och gränslöst sätt berätta historier med hjälp av musiken som gjorde honom så inflytelserik. Förmågan att ta sin publik på en resa, chocka dem, experimentera med deras känslor och rörelser; att läsa in ett rum, stämningar, leka med människors förväntningar och sin egen improvisations- och associationsförmåga.

Larry Levan, en annan av tidens största och i efterhand mest mytomspunna discjockeys, var också en mästare på detta. Han var känd för sin förmåga att genom musiken få det att kännas som att han talade direkt till dig på dansgolvet. Liksom både Mancuso och Sarko gick han ofta långt utanför ramarna och spelade musik från alla möjliga genres. Han var en disco-dj men med en punkig och rå spelstil där han alltid spelade utifrån sitt humör – var han arg, sur, kär eller glad så märktes det på musiken. Förtroendet från hans dansgolv var så starkt att han var fri att i princip göra vad han ville: allt från att spela en låt fem gånger i rad, tvärt eller abrupt byta tempo eller stil eller till och med plötsligt pausa musiken för att ta fram en stege och putsa upp en för smutsig discokula. Levan nämns sällan i samma andetag som Sarko, men ska en gång själv ha sagt till henne: ”Du och jag är samma DJ men folk fattar det bara inte. Vår musik skiljer sig åt men vår stil är precis likadan – vi driver med dansarna.” Sarko beskriver det som en av de finaste komplimanger hon fått, då Levan för henne var den ultimata discjockeyn. Hon delade hans kaxighet i kombination med finkänslighet för hur man läste ett rum. Hennes vision byggde lika tydligt på kommunikation med lyssnarna, att väcka reaktion och aktivera – även om det kunde innebära att få ett ölglas kastat på sig.

1983 stängde Mudd Club. Klientelet hade tagit sig vidare till den nya megaklubben Danceteria, som var en utveckling av konceptet men i mycket ambitiösare tappning. Klubben hade fem våningar med olika teman och medier på varje, och skulle bli platsen där generationen som samlats på Mudd Club kunde ta sina ideér till nästa nivå. Sarko fick uppgiften att utforma den första våningen och kurerade den omåttligt populära kabaretklubben No Entiendes som hade ett tydligt fokus på artister som på olika sätt blandade musik och teater i sina uppträdanden. Där bokade hon så spridda och vid det här laget välkända namn som Madonna, Beastie Boys, New Order, The Smiths, Run-DMC, LL Cool J och Philip Glass. Sarko spelade alltid efter banden, ibland upp till tolv timmar långa marathon-set, och fick ett allt bättre rykte för sin i det närmaste encyklopediska musikaliska kunskap och förmåga att känna in ett rum. 1987 blev hon omnämnd av New York Times som ”diskotekens drottning” och både Cher och Prince ska ha bokat henne som DJ på sina privata hemmafester.

Samma år blev Sarko, otroligt nog, en av de ansvariga för att ta karaoke till väst. Efter att ha sett fenomenet på en resa till Hongkong tog hon med en primitiv karaokemaskin tillbaka till New York och lät den spela huvudrollen under sina klubbkvällar på den kinesiska restaurangen Lotus Blossom. Det blev såklart en enorm succé. Hon försörjde sig under 90-talet som journalist, men när New York på 00-talet blev allt mer städat, dyrt och gentrifierat fick hon det allt svårare att finna en plats. Det var tungt för henne att se vad staden hade förvandlats till och att man behövde vara extremt rik och inflytelserik för att bli ihågkommen och behålla respekt, trots sina tidigare meriter. Hon tog sitt eget liv 2015 efter en tids depression.

Sarko är en person utan tydlig plats i musikhistorien, trots att hon var en av de första kvinnorna som slog sig fram i ett extremt mansdominerat fält och på vägen bröt ny mark på mängder av olika sätt. Det finns tyvärr inte heller några bevarade inspelningar av hennes sets, framför allt inte från hennes mest produktiva period på Mudd Club och Danceteria. Som tur är hann musikhistorikern Tim Lawrence dock precis med att intervjua henne till sin ambitiösa kartläggning av New Yorks nattliv, The Life and Death on the New York Dance Floor 1980-1983, som kom ut förra året. Där sammanställde han också en diskografi från hennes tidiga år, någonting som Sarko gick med på efter en lång tids övertalning – för henne var en simpel låtlista emot hela hennes filosofi som DJ, och kunde endast vara en blek kopia av hennes konstnärliga praktik.

Vi får vara glada över att hon lämnade oss med ungefär 70 låtar som ger åtminstone en fingervisning om hennes bredd och briljanta galenskap.


Spellistan Anita Sarko: Mudd Club & Danceteria