Meny Stäng

En renässans för konstnären som redan hade gått

Felix Lundin

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

På Under Bron i Stockholm är det mycket folk. Några har svarta tröjor som det står ”Man vänjer sig” på i vit text. Kvällens meny listar drycker och tilltugg som känns igen från Kjell Höglunds låttexter: portvin och lite kex, körsbär i punsch, holländsk genever, crème de cassis, och såklart: en stor stark. Min vän beställer en drink som heter ”Hellre full än glad”, döpt efter en rad i låten ”Nytt blod”, och som visar sig innehålla tio centiliter sprit (dagen efter berättar han att han tänker ta en vit månad).

Klubben ”Kväll Höglund”, som enbart spelar Kjell Höglunds musik, har anordnats regelbundet sedan 2009. Från början på Bonden bar, och numera på Under Bron, i Stockholm. Efter att Kjell Höglund fyllt 70 år 2015 besökte han själv ”Kväll Höglund” och sade senare i en intervju med Dagens Nyheter: ”Jag blev oerhört förvånad av att det var så många människor. Dessutom hade jag trott att det bara skulle vara äldre där, men det visade sig att det mest var unga.” Enligt uppgift var kön till Bonden bar 200 meter lång under kvällen.

På Under Bron är stämningen trevlig. Den känns öppen på ett ovanligt sätt. Framför scenen och hela vägen bort till baren är det fullt med folk och det är kvavt i rummet. Trots trängseln och värmen verkar de flesta glada, förväntansfulla. Avståndet mellan människor som inte känner varandra känns kort. Efter ett tag inser jag att det jag upplever är känslan av att vara en del av en subkultur. Inte en subkultur som främst grundar sitt avståndstagande från mainstreamkulturen genom yttre attribut, så som en tydlig klädstil (dock skulle det, även bortsett från ”Man vänjer sig”-tröjorna, kunna hävdas att många här klär sig på ett liknande sät