Meny Stäng

En renässans för konstnären som redan hade gått

Felix Lundin

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

På Under Bron i Stockholm är det mycket folk. Några har svarta tröjor som det står ”Man vänjer sig” på i vit text. Kvällens meny listar drycker och tilltugg som känns igen från Kjell Höglunds låttexter: portvin och lite kex, körsbär i punsch, holländsk genever, crème de cassis, och såklart: en stor stark. Min vän beställer en drink som heter ”Hellre full än glad”, döpt efter en rad i låten ”Nytt blod”, och som visar sig innehålla tio centiliter sprit (dagen efter berättar han att han tänker ta en vit månad).

Klubben ”Kväll Höglund”, som enbart spelar Kjell Höglunds musik, har anordnats regelbundet sedan 2009. Från början på Bonden bar, och numera på Under Bron, i Stockholm. Efter att Kjell Höglund fyllt 70 år 2015 besökte han själv ”Kväll Höglund” och sade senare i en intervju med Dagens Nyheter: ”Jag blev oerhört förvånad av att det var så många människor. Dessutom hade jag trott att det bara skulle vara äldre där, men det visade sig att det mest var unga.” Enligt uppgift var kön till Bonden bar 200 meter lång under kvällen.

På Under Bron är stämningen trevlig. Den känns öppen på ett ovanligt sätt. Framför scenen och hela vägen bort till baren är det fullt med folk och det är kvavt i rummet. Trots trängseln och värmen verkar de flesta glada, förväntansfulla. Avståndet mellan människor som inte känner varandra känns kort. Efter ett tag inser jag att det jag upplever är känslan av att vara en del av en subkultur. Inte en subkultur som främst grundar sitt avståndstagande från mainstreamkulturen genom yttre attribut, så som en tydlig klädstil (dock skulle det, även bortsett från ”Man vänjer sig”-tröjorna, kunna hävdas att många här klär sig på ett liknande sätt). I stället är det en subkultur som manifesterar sig i uppskattningen av ett visst kulturellt uttryck. Avståndstagandet finns i låttexterna.

Kjell Höglund. Foto: Julia Sandberg Hansson / Renée Lindell

Men, kanske är det inte ett avståndstagande det handlar om? Snarare än att motsätta sig en tydligt definierad mainstreamkultur, finns i några av Kjell Höglunds kändare låtar ett slags avstånd till världen, samhället, och andra människor. Det är ofta ett avstånd som är, som framstår som ett ofrånkomligt faktum, snarare än ett aktivt avståndstagande. Snarare än en gemensamskap som riktar sig emot någonting, är det oftare passiva skildringar av ensamhet eller utanförskap.

Ett exempel på denna ensamhet finns i ”Man vänjer sig”, från skivan Baskervilles hund (1974). Låtens sex verser avslutas alla i olika variationer av låtens titel: ”man får vänja sig”, ”man måste vänja sig” och ”man får lov att vänja sig”. Denna upprepning med små, egentligen obetydliga, variationer av en och samma mening, sammanfaller med det som texten som helhet gestaltar: en händelselös vardag, där allt är sig likt. Det finns en liten variation som kommer med en ny dag, och i skillnaden mellan vardag och helg, men på det stora hela präglas tillvaron av enformighet: ingenting av väsentlighet förändras.

De personer som förekommer i ”Man vänjer sig” befinner sig på ett tydligt avstånd. På arbetsplatsen har man ingen nära kontakt med kollegorna: ”ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt / och pratar strunt och skrattar till”. I hemmet hörs grannen – men alltid på avstånd, genom väggen eller rören:

grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig

Låtens sista vers handlar om en helg som spenderas i ensamhet. Man super sig full, men det verkar inte vara i sällskap med någon annan. Mot slutet av helgen köper man porr i en tidningsautomat, vilket inte heller involverar kontakt med någon annan människa (hade man gjort det i en affär, hade helgens enda mänskliga kontakt varit med butikspersonalen). Ensamhetsmotivet fullbordas i onanin, och låten slutar i en sista upprepning:

det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Men är ensamheten i ”Man vänjer sig” verkligen så dyster som den kan tyckas? För samtidigt som låten skildrar ensamhet, öppnar den också för en slags gemenskap, som delvis finns i användandet av det allmänna ”man” som subjekt. Det hade givetvis varit möjligt att identifiera sig med jaget i låten om den hade hetat ”jag vänjer mig”, men det allmänna tilltalet gör att texten uttalat skapar denna identifikation, dessutom redan i titeln. Det som låttexten skildrar är faktiskt inte en enskild tillvaro, utan den gör anspråk på att skildra tillvaron som den ter sig för de flesta.

Kjell Höglund. Foto: Johan Bergmark

I ljuset av detta är gemenskapen som finns på ”Kväll Höglund” i någon mån inskriven redan i texten, och ”Man vänjer sig”-tröjorna vittnar om en kollektiv upplevelse. Den potentiella vägen ur ensamheten ligger i ”Man vänjer sig”, i den gemensamma upplevelsen av densamma. I en annan av Kjell Höglunds mest kända låtar, ”Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför”, finns ett ensamt jag som hör sina grannar ligga – återigen på avstånd, inte helt olikt hur man i ”Man vänjer sig” hör grannen gräla med sin fru. ”Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför” är dock en text som är mer utpräglat humoristisk, vilket förstärks av det musikaliska uttrycket. Här finns ensamheten också, men den framställs inte som en plåga, och upphör dessutom i slutet när grannen bjuder hem jaget till sig: ”idag bjöd hon in mig på en kopp kaffe / och lite knäckebröd”. På det här sättet blandar Höglund ämnen som kan te sig allvarsamma – ensamhet eller utanförskap – med humor.

Kanske är det denna blandning av betraktelser utifrån en ensam position, och en ganska säregen humor, som har fått Kjell Höglund att betraktas som något av en outsider inom svensk musik. Han har varit svår att placera i ett fack: även om han exempelvis stod nära proggrörelsen var han knappast lika genomgående politisk som dess främsta företrädare. En ”outsider” betraktas ofta som någon som genom att stå utanför samhället kan se det på ett sannare, eller tydligare, sätt än någon annan – en relativt tacksam position för en musiker eller konstnär. Denna benämning skiljer dock inte ut Höglund särskilt mycket på den svenska musikscenen: en sökning ger att några av de artister som i svensk dagspress kallat sig själva för ”outsiders”, eller benämnts som det av recensenter, inkluderar bland andra Jason Diakité, Håkan Hellström, samt Carola Häggkvist.

Något annat som sagts om Kjell Höglund, framför allt de senaste åren, är att han är kultförklarad. Han har själv vittnat om hur han gått från att i början av sin musikkarriär bemötas med ointresse, till att plötsligt uppleva att han har blivit populär. Och kanske är just ordet kult – här överfört från sin religiösa betydelse – särskilt passande för Kjell Höglund, som ofta utforskat religiösa och filosofiska frågor i sina texter. Av Höglunds låtar är ”Gennesarets sjö” antagligen den allra mest kända, och även kanske den som tydligast utforskar frågor av sådan karaktär. Låten, som finns med på albumet Tidens tecken (1984), är full av religiös och mytologisk symbolik. Redan i den första versen etableras en slags likhet, eller relation, mellan religionen och konsten: ”det blåser på Gennesarets sjö / och likaså på Galleri Bleue”.

Vattnet på Gennesarets sjö, och galleriets namn, anspelar tydligt på färgen blå, som vanligtvis symboliserar tron och det gudomliga. Gennesarets sjö är den sjö som Jesus går på vattnet på i Nya testamentet: i Markusevangeliet berättas att det blåser motvind för lärjungarna när de befinner sig i en båt på sjön, men när Jesus kommer gående på vattnet och stiger i båten så lägger sig vinden. En liknande berättelse återges i Matteusevangeliet, men där befaller Jesus också en av lärjungarna, Petrus, att komma till honom på vattnet.

I slutet av Höglunds ”Gennesarets sjö” lägger sig vinden, precis som den gör i Nya testamentet. Texten utforskar olika frågor om tro, om förhållningssätt till livet, och i slutändan infinner sig ett tillstånd av lugn eller rofylldhet:

Jag ska stilla alla stormar i min själ
bara dyningar ska gunga i godan ro
i mitt sinne ska orkanerna dö
vackert väder på Gennesarets Sjö

Låten kan upplevas som ett form av avsked, och den är i någon mening också en berättelse om livet. Den sjunde versen i ”Gennesarets sjö” handlar om vernissagen på Gallerie Bleue, som konstnären redan har lämnat:

Det är roligt att så många ville komma
drömmen ska brinna om ett annat liv
vi visar några målningar i blått
men konstnären har visst redan gått

”Gennesarets sjö” är inspelad på 80-talet, men verkar här förebåda Höglunds egen popularitet trettio år senare. Höglund – konstnären som redan har gått – släppte sin senaste skiva Pandoras ask år 2006, och har sedan dess fått allt mer uppmärksamhet. I en radiodokumentär 2015 – samma år som han fyllde 70 och besökte ”Kväll Höglund” – sade Höglund att han var färdig med musiken. Han jämförde det med ett hus som man förr eller senare bygger färdigt, och sade att han redan från början vetat att han ville spela in ungefär tio skivor.

Men sedan dess har någonting hänt. I november 2017 släppte Höglund, oväntat, låten ”Dumhetens domstol”, som är en inläsning av en gammal text, även den skriven på 80-talet, men högst aktuell idag. I samband med låtsläppet var han med i Kulturnyheterna i SVT, där det talades om en renässans för honom. Dels syftade detta på hans popularitet bland unga, inte minst i samband med klubben ”Kväll Höglund”, och dels på att två artister, Ellen Sundberg och Ellinor Brolin, oberoende av varandra släpper varsitt album med Kjell Höglund-tolkningar under våren 2018. Och kanske syftade det även på Höglund själv, som på frågan om han kunde tänka sig att spela in fler, tonsatta låtar, svarade: ”Ja, varför inte?”


Rekommenderad lyssning/läsning

”Kjell Höglund om sin renässans: ’Dåren har blivit stjärna’” – SVT:s Kulturnyheterna, 21 dec 2017
”En stor stark” – av Alexandra Andersson, JMK Play