Meny Stäng

I skuggan av musiken står poesin stark

Av Tina Falltorp

Tomas Andersson Wij. Foto: Elsa Strand.

Vi är lika på en del områden, min storebror och jag, men när det gäller musik har vi alltid skilt oss åt. Sen tidig ålder var det han som mindes melodin på de sånger vi lyssnade på. Jag mindes alltid texten. Inget har förändrats. Idag är min bror en skicklig pianist och jag skriver. Han når en större publik, jag kan i bästa fall få tummen upp i ett mindre sammanhang. Jag är inte avundsjuk på min bror men fenomenet har jag funderat
mycket på. Vad är det som gör att poesin i sig självt inte är stark nog att locka till
sig den stora massan? Och finns det en gräns mellan musiklyrik och poesi?

Än idag går jag helst till en fysisk butik och köper en CD, eftersom jag vill ha
det lilla häftet som följer med där sångtexterna ofta finns tryckta. Det blir som
att få en bok på köpet, då jag utan att bli det minsta uttråkad kan sträckläsa texterna
först innan jag lyssnat på en ton. Jag dras till svenska artister som får
mig att tänka att poesi och musiklyrik är samma sak. Hos Tomas
Andersson Wij finner jag att musiken förstärker en poetisk
skatt. Han trollbinder mig inte bara med sin melankoliska ton,
utan han skriver texter som jag dricker mig poetiskt berusad av.
Albumet Ett slag för dig kom ut år 2000. I låten ”Sanningen om dig”
förmår Andersson Wij med sina metaforer försätta mig i en inre
drömlik resa genom min egen barndom. Det poetiska i texten
lyser så starkt att den ger mig en känsloupplevelse utan melodin.


Läs hela texten om Tomas Andersson Wijs, Lars Winnerbäcks och Jocke Bergs musiklyrik i tryckta Populär Poesi nummer 36 genom att bli prenumerera: Medlemskap