Meny Stäng

The Tallest Man On Earth och skugglandet

Av Victor Bengtsson

The Tallest Man on Earth. Foto: Caitlyn Ridenour

Han sjunger mina drömda landskaps visor. De vita slätterna efter det oändliga snöfallet där lugnet och kaoset regerar jämsides. Där dömda män i slitna rockar på hästryggar ljuger om sina namn och allt de försökt älska. Där tunna nakna par lovar ungdomlig
kärlek på golvet deras fäder lagt och sedan flyr lyckligt ruinerade in i ovetskapen. Där i det påhittade skugglandet, bland de övergivna och de upphittade, är Kristian Matsson den eviga arkitekten.

Det första mötet är en beställd EP från något skivlager i Mellansverige. Jag hade läst en kort text där Matsson på sin Myspace förklarade att det skulle krävas två kistor på hans begravning för att de skulle kunna få plats med kroppen. Jag minns det här starkt och vill gärna tro att det inte är en efterhandskonstruktion – texten finns dock inte kvar och jag
har inte lyckats hitta den någonstans. Första spåret på EP:n låter som om det spelats in i hemlighet i ett nedsläckt gårdshus, och gitarrplocket som inleder är ett smutsigt upprepande som inte går att sluta fokusera på. Sedan tar Matsson 3 minuter och 25
sekunder från dig, och under den tiden har han instiftat ett förtroende och en undran i lyssnaren. Han sjunger som om han har något att säga och han skriver musik som måste berättas.


Läs hela essän i tryckta Populär Poesi nummer 36 genom att bli prenumerera: Medlemskap