Meny Stäng

Forough Farrokhzad – Mitt hjärta sörjer gården

Av Carola Mikaelsson
Lindelöws bokförlag, 117 sidor

Ett fönster för att kunna se
Ett fönster för att kunna höra
Ett fönster likt en brunn
som i sitt djup når till jordens hjärta

så inleds dikten ”Fönster” i Forough Farrokhzads Mitt hjärta sörjer gården, vilken innehåller ett urval dikter från samlingarna En annan födelse (1963) och Låt oss tro på begynnelsen av den kalla årstiden (1974). Precis som titlarna låter ana finns en stor spännvidd i Farrokhzads poesi, och den är också tydlig i dikternas varierande sinnesstämningar, grad av kärlek eller sorg, insvepning i frost och snö eller spirande i vårlig grönska och ljummare fläktar.

Inslag av natur är bärande i Farrokhzads diktning: djur, väder och blommor förekommer med stor frekvens. Intressant är att den ibland gestaltar sig själv, ibland besjälas och ibland tycks fungera tvetydigt, vilket ger en känsla av att dikten har två bottnar. Så kan till exempel gården i titeldikten ”Mitt hjärta sörjer gården” läsas som den egendom som beskrivs, men andemeningen kan också föras över till diktjaget:

Och gårdens hjärta har brustit under solen
och gårdens själv
töms undan för undan på sina gröna minnen

Diktjaget är över huvud taget nära naturen, ja, rentav en del av den, eller kanske dess (trädgårds)mästare som ser Min rena snö … och … mina döda gråsparvar. Inte så att jaget gör anspråk på naturen, utan mer som att de lever i tät symbios med varandra. Denna sammanhörighet blir tydlig även i det att diktjaget tycks sann i förhållande till växter och djur, men som en undflyende skugga i relation till de människor som bor under samma tak. Innanför husets fyra väggar samlas man förvisso kring ett av frukter och nötter dignande korsi-bord, men:

Likt mekaniska dockor kan man
se på världen med porslinsögon
och ligga år efter år i en sammetslåda
bland paljetter och tyll
med kroppen uppstoppad av halm

Men även om ”flickan som brukade sminka sina kinder / med pelargonians kronblad / är en ensam kvinna” nu är diktjagets vilja och styrka alltigenom ståndaktig och närvarande. Och de sanna känslorna släpps ibland fria; kärlek smeks och sjungs fram, längs gränder, mellan händer och i hemlighet:

Vi var förtrogna med
maskrosors enkla språk
och lånade våra hjärtan till träden

Det var kärlek

Trots den innehållsliga spännvidden och det faktum att de samlingar urvalet är plockade ifrån är skrivna med elva års mellanrum, håller Mitt hjärta sörjer gården en stabil ton. Det enkla, raka språket talar direkt till mig som läsare, och bygger tydliga bilder av en iransk kvinnas liv. Upprepningar och alliterationer förekommer ofta. I sin okonstlade form skapas en känsla av att de är mer självklara/nödvändiga än vad de är dekorativa eller melodiskt bibringande. I förordet antas Farrokhzad vara ”den mest inflytelserika kvinnliga diktaren i Iran i vårt århundrade”, och hon har, de facto, ”nått den vidaste läsekretsen”. Det är lätt att förstå. Med sitt chosefria sätt skapas ett förtroende – det känns som ett delgivande av något privat; jag får känslan av att möta en själ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + tio =