Meny Stäng

Jörgen Lind – Saskatoon

Av Peter Nyberg
Kabusa Dikt, 132 sidor

Om man googlar den fantasieggande titeln Saskatoon så får man veta att det är en stad i Kanada. Eller en restaurang med vilttema utanför Greenville i USA. Det är ett inte helt ovanligt men synnerligen effektivt poetiskt grepp att göra en stad till symbol för… ja, det mesta egentligen. ”Sävar helt och hållet avskurna från Saskatoon, solida Saskatoon, materialiserade Saskatoon nedkört i Saskatoon, de grova knänas Saskatoon, hungerns och törstens, det skrålande Saskatoon, det vita, vanebildande Saskatoon.” Likheterna mellan Allen Ginsberg litanior och Jörgen Linds texter i den sistnämndes sjunde diktverk är därefter relativt begränsade, men svensken är inte poesimästaren efter i att skapa ordflöden.

Boken Saskatoon har sitt fundament i ett sammelsurium av röster och teman. Här finns inte ett motiv utan en mängd. De 132 sidorna är fullproppade med reflektioner och tankar och röster. Sällan antar poesi röst i romanens mening, men här sker det. Rösterna återkommer, slingrar sig runt varandra: kloka, dumma, akademiska, fördomsfulla, poetiska, flödande röster. Det gör läsningen intressant. Jag läser ett stycke, reflekterar och fortsätter. När jag märker att en röst kommer tillbaka önskar jag snart få läsa en av de andra rösterna. På det sättet drivs läsningen framåt.

En naiv berättelse kan brytas mot ett djupt poetiskt stycke längre fram, som nedan.

Den här boken handlar om 6 barn och
en get som rymmer till deras pappa i
Stockholm för att deras mamma har
dött. Varför dom rymmer är för att
kommunen vill att dom skall komma
på ett barnhem. Dom kommer hela
tiden till främmande personer som
tar hand om dom.

[–––]

på en okänd kust
och börja där. Men det går

inte att säga det utan dig
och nu är du borta,

en armlängd ifrån, ett
andetag. Skuggväldet

i det större fältet
av skuggvälden. Väldet

med många namn,
det oförsonliga väldet.

Saskatoon är en märklig diktbok. Mångfalden är svårhanterlig vid den första läsningen, men i den andra tycker jag mig urskilja system och i den tredje läsningen inser jag att poetens syfte är att skildra tillvaron sådan den ter sig för honom. Alla människor får växelverka med sina röster och uttrycka sina världar. Ibland irriteras jag över naiviteten – är människor verkligen så enfaldiga? – oftast fascineras jag av boken och dess oerhörda poetiska kraft. Jag tänker att boken är en hörnsten, ett fundament. I rösterna finns grunden för poesin.

och stenen heter Saskatoon
där alla spår tar slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × fyra =