Meny Stäng

Aase Berg – Liknöjd fauna

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 126 sidor

Aase Berg är intressant som kritiker eftersom hennes åsikter ofta är andra än mina. De är dessutom väl underbyggda, stilen alltid säker och ibland konstnärlig. Priset Lagercrantzen kunde 2011 i min mening inte tillfalla någon mer passande. Som poet använder Asse Berg tekniska finesser i hög grad, något som gör läsningen på ytan roande samtidigt som djupnivåerna är svårligen oroande. Bakom sig har hon bland annat den hyllade moderskapstrilogin –Forsla fett,Uppland och Loss – som framför allt utforskar de djuriska sidorna av moderskapet.

Även i de tidigare böckerna har naturen fungerat som en fond att arbeta mot. Så också i den nyligen utgivna Liknöjd fauna. Här beskrivs ett kapitalistiskt sammanbrott där borgarna framställs som en skock dyslektiska, och i sin strävan efter överhöghet korkade, hönor. Hönorna framför sina sånger i något jag tolkar som en grekisk kör till en försångare som är mer poetiskt lagd.

Höns hiraki:

Det är avgörande med ValFrihet; att Individen tillåts välja mellan alla val. Här i Höns Huset finns det sopran, alt, bas, tenor & säckpipa. Vi har i övrigt gemensam form med just Säck Pipa.

Alla bondgårdens djur, och några till, finns beskrivna på de drygt 120 sidorna, de ges olika nyanser men inga är som de hierarkiska hönsen som styr världen. Givetvis är det politisk dikt på hög konstnärlig nivå. Tankarna far under läsningen mot George Orwells Animal Farm där grisarna har ungefär samma roll som hönsen hos Berg.

I essäsamlingen Uggla är samexistensens grundprincip liknöjdhet. Djur som inte bryr dig om varandra skadar heller inte varandra. Temat utvecklas i Liknöjd fauna. Djuren runt omkring hönorna är nöjda med sin tillvaro och ser inga skäl att beblanda sig. Hönorna däremot kämpar för att behålla sina hierarkier. Det liknöjda tycks vara idealet, förutsättningen för en fredlig samexistens. På det sättet skiljer sig diktboken från Orwells bok där djuren går samman mot deras fiende människan.

Språkligt leker sig Aase Berg fram på ett underhållande sätt. Framför allt roar sig Berg med assonanser och ords ljudlikhet i förhållande till deras innebörd. Ofta blir det oerhört effektivt och målande, ibland faller leken till att just inte bli något mer än en språklig piruett: ”En minimänniska / på fyra böjda ben / flyktfrustande / och fri från / även möjlig skada/”

Även om det är spännande med en bok som så direkt kritiserar ett rådande paradigm vore det önskvärt med fler nyanser. Här finns svart och vitt men få grånyanser. Inte heller hönsmetaforen är speciellt originell, i bakhuvudet har jag under hela läsningen Evert Taubes ”17 balladen” där hans uppdragsgivare (borgisen) omnämns som kacklande hönor. I boken fungerar allegorin snarare som ett avskärmning, angreppet sker genom ett skyddande lager och försvagas därför. En direkt attack utan omsvep vore modigare.

Ordlekarna och den sirliga utsmyckningen är njutbar och ofta rolig men sällan oroande. Läsningen är som att ställas framför en gordisk knut. I början är det ganska festligt och jag fascineras av strukturen, knoparna och de lösa ändarna. När jag börjar dra och slita i hopp om att knuten ska lösas upp krymper den bara och snöras åt allt hårdare. Och jag har inget väldigt svärd som Alexander och ingen vidare slagkraft i mina armar. Den gordiska knuten förblir hoptvinnad vilket gör att jag lämnar den utled på att försöka lista ut kompositionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − elva =