Meny Stäng

Jonas Modig – Vinter i sommarhuset

Av Peter Nyberg
Norstedts, 83 sidor

Jonas Modig har en historia. Han debuterade 1968 med En sorts fattning och skrev därefter ingenting. När tsunamin annandag jul 2004 svepte över Khao Lak förlorade poeten en av sina söner och ur sorgen kom dikten. 2007 kom diktsamlingen Annandagar och 2009 Radfall. Sorgen är i båda diktböckerna påtaglig och direkt, sannolikt har de varit till tröst för andra i samma situation.

I Vinter i sommarhuset anspelar Modig fortfarande på tsunamin, i en del av diktboken får den till och med bilda epicentrum. Men sorgen har blivit lugnare, här handlar det om saknad och anpassning. Det skedda är skett. Ibland krackelerar nuet, som när dikten låter läsaren ströva i det svenska landskapet kan plötsligt ”de lägsta strukturerna, / gas, mörker, / explosioner på havsbotten” infinna sig. ”Osäkerheten är det enda man kan tro på”, som en annan dikt avslutas. Närvarande i det som skrivs finns en inneboende osäkerheten, vad som helst kan när som helst avsluta ett liv.

En liten stunds liv i din handflata,
innan det naturliga urvalet
släckt den korta lågan,
innan du hunnit fundera över
om det var en människa som dog,
eller en fullständighet som sorterades bort,
som hamnade bland soporna,
det var ju så det blev.

Stilen är oerhört säker. Inte minst i de naturlyriska styckena visar Modig ett oerhört avancerat bildseende som ofta glider över i milda metaforer för livet. Poeten resonerar vardagsfilosofiskt runt olika alldagliga företeelser som konstans kontra rörelse. I en av avdelningarna används Egyptiska faraoner och landets kultur som miljö att gripa metaforer ur.

Det vinterklädda sommarhuset är en fröjd att följa i den dubbla exponeringen, huset är möjligen en människa och redan i början kommenteras samtiden genialt: Mössen tuggar i sig en halv rubrik om föregående sommars kändispartyn.

Ingen kommer hit och stör,
de korta vinterdagarna försvinner
i mulen tystnad medan snön faller.
Frosten kryper in i mellanrummen,
täpper till andningshål och flyktförsök,
låser ett läge som ska vara länge,
i långsam färd mot ogint dagsljus.

Jonas Modig är en skicklig poet. Varje ord känns i läsningen noggrant utvalt. Dikterna är omsorgsfullt utmejslade med en mångfald av allusioner och snygga preciserade formuleringar. Överglidningarna från vardagligheten in i metaforerna är bara att applådera. I början är jag oerhört imponerad men efterhand tröttnar jag, det blir lite väl många landskapsbilder, ändå är de vackra, filosoferandet är tjusigt inlagt men inget nytt händer, inget överraskar. Samtidigt skulle nästan varenda dikt i boken kunna tas ut och sättas i antologi. Kanske blir jag övermätt helt enkelt, får för mycket av det goda, blir för hemvan i skickligheten. Jonas Modig kommer inte med något nytt men hans handlag är imponerande.

Man kan ligga en hel sommar
i gräset under en ek,
se molnen flyga genom grenarna,
bli lite äldre.
När vinden går genom gräset
böjer det sig framåt eller bakåt,
vittnar mera om tillstånd än om rörelse.
Att pejla det konstanta i rörelsen,
inbillad eller äkta,
är inte nödvändigt
men ger en möjlighet
att fästa blicken någon gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − femton =