Meny Stäng

Charles Bukowski – Otvättad kärlek och helveteshundar

Av Ulrika Sandberg
Översättning: Einar Heckscher
Lindelöws bokförlag, 275 sidor

Jag har många vänner som avfärdar Charles Bukowski som en alkoholiserad gubbe med förvrängd kvinnosyn. Det är inte taget ur luften, utan merparten av hans dikter kretsar mycket riktigt kring tillfälliga sexuella förbindelser med olika kvinnor, mestadels i berusat tillstånd. Detta står klart när man läser Otvättad kärlek och helveteshundar som är Lindelöws förlags pocketutgåva av Bukowskis samlade dikter. Boken innehåller ett urval från nio av Bukowskis diktsamlingar i översättning av Einar Hekscher. Att så pass många dikter ingår i samlingen gör att man som läsare tränger djupt in i Bukowskis värld, och vilka teman och känslor som återkommer blir snabbt uppenbart. Det är smuts och prostituerade, arbetare och alkoholister, en oändlig räcka av ensamma nätter. Trots det skulle jag inte som mina vänner säga att dikterna är nedlåtande mot kvinnor. Snarare är det ett främlingskap som Bukowski beskriver. Kvinnor ses av honom som helt en annan art. Han gör ibland tafatta försök att hålla kvar vid en kvinna eller förstå henne, men misslyckas nästan alltid. Därmed blir ett av diktsamlingens mest framträdande teman ensamheten, jaget tycks på sätt och vis alltid stå ensam, trots det myller av människor som kommer och går runt honom.

Som en röd tråd genom hela diktsamlingen finns en respektlöshet i såväl språk som innehåll. Ett exempel är följande utdrag ur dikten ja o ja (s. 90-91):

när Gud skapade kärleken hjälpte Han inte många
när Gud skapade hundar hjälpte Han inga hundar
när Gud skapade växterna gick det väl hyfsat
när Gud skapade hatet fick vi ett standardverk
när Gud skapade mig skapade Han mig
när Gud skapade apan hade Han somnat
när Gud skapade giraffen var han på lyran

Detta stycke visar också att dikterna inte uteslutande rör sig i urbana miljöer utan att naturen faktiskt ofta är närvarande. Den finns som ett lugn i bakgrunden: några berg, regnet, de vilda djuren. På samma sätt är liknelserna med djur tätt förekommande: kvinnorna blir såväl pantrar som aphonor, pojkarna i boken talar till möss och sparvar, insekterna kryper in och ut ur husens håligheter. I utkanten av boken finns alltid detta naturliga som en motvikt till de artificiella drogerna och tillfälliga relationerna.

Tematiken är som synes viktig, men naturligtvis har dikterna också en form. Att denna hamnar lite i bakgrunden beror på att Bukowski knyter formen mycket tätt till innehållet i sina texter. Meningarna är långa och uppdelade på flera oregelbundna rader, och versaler förekommer inte överhuvudtaget förutom när Gud nämns. Språket flyter fram över sidorna väldigt naturligt, text och innehåll är totalt integrerat med varandra. Radbrytningarna kommer på exakt rätt ställe, liksom punkterna.Formen blir en del av ett oavbrutet flöde av år, personer och sinnesstämningar.

Slutligen ska sägas att trots att diktsamlingen är fylld av svarta stråk och visst vemod, är den också mycket rolig. Även om det stora urvalet av dikter gör att upprepningarna av såväl tema som form blir väl många är dikterna glödande och väcker många och intensiva känslor hos läsaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 3 =