Meny Stäng

Morten Söndergaard – Ett steg i rätt riktning

Av Bo Bjelvehammar
Översättning: Jonas Rasmussen
Rámus, 87 sidor

Människan är tänkt för rörelse, aktivitet och förflyttning, så var det när vi blev till, vi satt inte stilla, glodde in i jordhögar och ner på stenar. Vi rörde oss, gjorde upp eld, jagade, åt och vilade. Morten Söndergaards poetik är rörelse, han är inte bestämd och förutsägbar i sitt formspråk, han söker nya vägar, han tänjer språket och han arbetar med metaforer som växlar tiden. Han rör sig i boken runt, gåendet som både en social aktivitet och en konstnärlig inspiration och finner beröringspunkter mellan gående och poesi. Båda äger en frihet, arbetar med rytmik, sätter spår och avtryck. Båda kan ge en ordning i en kaotisk vardag eller ett mönster i myller och brus och när vi går kan vi styra nervceller, synapser och transmittorsubstanser, på något sätt, styra in på andra vägar och se nya strukturer, skapa nya associationer. Några talar om mönsterigenkänning.

I prosalyriska samtal, inte sällan som loggboksanteckningar får vi möta både ångest, oro, mardrömmar, förluster och det kan vara svarta sotflagor på många sidor, men ibland är det vardagen som regerar;

Jag går till posten. Väntar på post. Det är den inre rytmen i
dagarna. Människorna hoppas och gör upp planer.

I en lång svit sker det en modernisering av myten kring Kalliopes son Orfeus och hans försök att återvinna sin hustru Eurydike från Hades, men Morten Søndergaards version är långt från Euripides. Han låter båda röra sig från Viktoriagade i Köpenhamn via Neapel till Hades och upp igen. Och i dikten är det bara att börja på nytt, att tillåta en ny rörelse och rikta blicken mot framtiden;


Orfeus står på Rådhuspladsen, han delar en grillad korv
med Eurydike,
och något varmt tumlar runt i syntaxen.

Morten Söndergaard rör sig från det vardaglig och banala till reflektioner tunga som gråstenar om livet och döden, han går från det konkreta och lättfångade till det abstrakta och svårgripbara. För att närma oss det senare får vi ta till både poesin, konsten och musiken, och då kan vi kanske förnimma en känsla eller en del av en stämning. Men bara kanske! Morten Søndergaard är en stigfinnare och en slyröjare på igenvuxna stigar, vi får ta rygg på honom och se efter hans fotspår.

Men mest beundrar jag hans ordhåv, när han fångar något nära, som många har upplevt och varit med om;

Agathe ska på skolutflykt till Florens och vaknar två timmar
innan väckarklockan ringer, det är flera dagar sen hon la fram kläder
till idag…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + 16 =