Meny Stäng

Pontus Arvstrand – När marken är platt sjunker himlen

Av Carola Mikaelsson
Kabusa dikt, 60 sidor

En liten världs historia, ett hav med vågor och skum. Vågorna och skummet rynkar havet, ett rynkande hav av vågor och skum. En skog inuti kroppen, av revben, organ och senor. I snåren, skogen som en stad inuti kroppen, som en förverkligad tanke.”

Inledningsmeningarna i Pontus Arvstrands debut säger mycket om vad som komma skall. Det är en diktsamling vilken tycks sprungen ur och närmast gjord av naturen, eller ännu hellre: de landskap som orden innanför de vita pärmarna bygger och formar. Diktjaget, språket och naturen är så nära sammankopplade att de innehåller och lever i varandra. Jag låter Arvstrand själv förtydliga triaden människan-språket-naturen:

”Som ord, ett nedärvt landskap, inte via generna utan tillfört kropparna i små bitar under lång tid, förtärt i generationer, exempelvis genom dricksvatten” står det på sidan 25. På sidan 48 fortsätter tanken: ”Är det först efter en människas död som landskapen lämnar kroppen, frigörs, som en del av nedbrytningen, som en del av kroppen, i så små bitar att dom inte kan urskiljas av ögon.”

Att människan består av det omkringliggande understöds av naturvetenskapliga inslag, som att människor vilka lever i mycket tät vegetation och aldrig ser horisonten inte utvecklar ett djupseende. Sammanhörandet med språket kommer bland annat fram i följande klarhet: ”Hur jag vågar närma mig något först efter att jag lärt mig namnet, namnen.”

Det är en stilren diktsamling, ett minimalistiskt uttryck vilket känns fräscht – som ett utsnitt av romantiken presenterad i en modern tappning. Men När marken är platt sjunker himlen innehåller mer än natur och ett angenämt språkbruk. Ett djup som befinner sig i gränslandet mellan filosofi och psykologi oscillerar i bakgrunden under i stort sett hela läsningen, och kommer även fram emellanåt; det finns en uttalad saknad och väntan, det finns en han som dör. Detta gör att berättarjaget känns nära, och att innehållet känns autentiskt, som om det var en verklig persons förmedling av känslor och tankar. Den drömskhet som suddar ut berättarjagets konturer tolkar jag lätt som ett sorgflor.

Iakttagelser och beskrivningar av naturfenomen och platser lyckas Arvstrand göra till något eget. Precisa sakförhållanden och noggrant återgivna scenerier förhöjer njutningen – förlänger den till och med, eftersom de i sin utformning saktar ned tempot i läsningen och gör det hela till en andakt.

”Och ljuset, som allt mer tar sig in från sidan, sällan uppifrån, så som jag föreställer mig ljus, fallande från hög höjd.Ett annat ljus, och ett annat mörker.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 3 =