Meny Stäng

Gustav Munch-Petersen – solen finns

Av Peter Nyberg
Makadam, 112 sidor

 

Egentligen är livsödet betydligt intressantare än diktningen. Framför allt är Gustav Munch-Petersen målare, men han ville också vara poet. Till följd av att fadern var dansk och modern svensk var han från barnsben tvåspråkig. Han växte upp i Köpenhamns överklass. Eftersom han beundrade den svenskspråkiga modernistiska lyriken försökte han närma sig strömningen där stjärnor som Edith Södergran, Arthur Lundqvist, Erik Asklund och Gunnar Ekelöf tindrade. Men kanske var det Harry Martinson som blev mest betydande för, med Lundqvists ord, ”en brådmogen Köpenhamnsyngling vid namn Gustav Munch-Petersen”. Det var till följd av Martinsons inspirerande texter han började resa. Till Grönland, Sverige och Italien. Han fann inspiration som målare och det var som surrealistisk sådan han fick sitt genomslag i Sverige. 1938 reste han till Spanien för att slåss mot fascisterna i spanska inbördeskriget. 26 år gammal blev han skjuten utanför Gandesa. Dikterna publicerades sex år tidigare i en debutvolym i Danmark: Den nögne menniske (1932) men Munch-Petersen fann aldrig någon svensk förläggare. Inte förrän nu när Makadam ger ut hans solen finns.

Dikterna utmärks av en språklig enkelhet, ibland till och med en språklig naivitet. Som måleri brukar det naiva fungera bra, och det gör det också för Gustav Munch-Petersen, men i diktning är stildraget oerhört komplext. För diktaren handlar det om att komma förbi enkelheten och nå en inre kärna i det som behandlas, men med enkla medel. Det existerar relativt få poeter som konsekvent lyckas med det.

Martin Gardel Gertsen och Anders Palm har skrivit både förord och en längre essäliknande biografi som efterord. De poängterar det även i mitt tycke mest intressanta draget i boken: ”Föreställningen om att allt kunde och borde vara annorlunda”. Här finns en kraftfull underström i poesin som känns igen i poetens föregångare. Detta att se tillvaron litet från sidan, detta att uppfatta det som både är och inte är närvarande i en situation. I sin bildkonst lyckas Gustav Munch Petersen med att göra det. Dubbelseendet och frustrationen blir tydlig. I sina texter fungerar det inte alls lika bra. Texterna anspänns alltför hårt.

När havet är dolt
bakom dödens lekstuguväggar,
när dimmorna leker på havet
dödslekarnas tusende påhitt,
hala med bortvänt ansikte din båt på stranden,
göm i smyg ankaret i sand,
lägg stenar på ringen –
allt blir ruttet då,
stäng fönstret, bed icke,
varje mod blir synd –

Det är hedervärt att lägga ner arbete på en okänd dansk författare och presentera honom för en svensk publik. Boken är i sig fin; hård pärm och stiligt formgiven. Problemet är bara att Munch-Petersens solen finns är 80 år efter sin tid. När dikterna skrevs var de möjligen nydanande men för en nutida poesiläsare blir de hopplöst klichétyngda och språket tungt gammaldags överspänt. Utgivningen är till för dem med speci-alintresse, för litteraturvetare med modernismen som inriktning. Men även för specialinriktade kunskapare bör en poet med endast en utgiven bok, som misslyckades med att bli utgiven i Sverige, men som antagligen har sin klasstillhörighet att tacka för att någon fortfarande minns honom, vara av begränsat intresse.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 + sexton =