Meny Stäng

Kristina Berggren & Merja Diaz – Pripayat: Tusen år av ensamhet

Av Peter Nyberg
Pequod Press, 72 sidor

Kristina Berggren & Merja Diaz  Pripayat: Tusen år av ensamhet
Kristina Berggren & Merja Diaz Pripayat: Tusen år av ensamhet

Först efteråt inser jag att den första bläddringen i Kristina Berggren och Merja Diaz bok Pripyat: Tusen år av ensamhet kommer att kosta mig en del av läsupplevelsen. Medan jag bläddrar konstaterar jag att någon har tagit bilder av ruckel och att det finns dikter. Framför allt bilderna är intressanta eftersom det är den typ av bilder jag tycker om: gamla ruckel, platser där människor levde en gång men som nu är ödelagda och som man kan fantisera omkring. Jag är förtjust i det öde. Bilderna skulle kunna komma från utkanterna av Tranås eller från vilken annan småstad som helst. Jag läser lite. Diktaren ställer frågor. Det är prosaiskt men okej. Men det är först när jag börjar om och förstår att bilderna är från Tjernobyl som ett allvar anläggs i bilderna och jag verkligen sugs in i den påkostade produktionen.

När jag nu skriver om det, blir det ett problem. Klarar således inte bilderna och texten av att lyfta på egen hand?

Berggren och Diaz besökte under fyra dagar 2009 den tidigare avstängda zonen runt den havererade reaktorn utanför Tjernobyl. Platsen, Pripyat, en stad där nära 50 000 människor bodde när reaktorn kraschade, har blivit förgiftad under en oöverskådlig framtid. Med sig från platsen hade de bilder och text i vilken människans kunskaper och