Meny Stäng

Nina Hemmingsson – Det var jag som kom hem till dig

Av Lo Söllgård
Atlas, 77 sidor

 

Bokförlaget Atlas har lagt med ett följebrev när de skickat recensionsexemplaret av Nina Hemmingssons poesibok Det var jag som kom hem till dig. Här skriver de att Hemmingsson etablerat sig som en av Sveriges mest älskade serietecknare. 2006 debuterade hon med Jag är din flickvän nu, gripande, absurt, surrealistiskt och skrämmande realistiskt. Jag uppskattar Hemmingssons serier mycket och nu när jag plockar upp hennes första diktsamling bär jag med mig mina egna förväntningar likväl som förlagts löfte om att de ”som känt svartsynen och galghumorn i hennes serier leta sig in under huden kommer att känna igen sig”.

Redan när jag ser omslaget känner jag igen mig. En stor svart kaninprofil med luddiga konturer syns bakom ett starkt markerat vitt staket och där bakom, en brun och en gul villa. Allt på och under en matta av ord. Och visst känner jag igen mig även när jag börjar läsa.

Den inledande dikten påverkar min läsning av hela diktsamlingen och får mig att sätta igång ett sökande efter svar. Hemmingsson skriver:

Jag är ingen journalist
men jag skulle vilja ställa
några frågor
Först lite bakgrundsinformation:
Likheten mellan mig
och en människa
är förvånansvärt många
Nu till första frågan:
Kan du nämna någon
eller några av dessa likheter?

Denna inledning får mig att läsa dikterna i Det var jag som kom hem till dig som en strävan från poetens sida att definiera dessa mänskliga drag hos sig själv. Att definiera sig som människa. Vad det är att vara människa, eller rättare sagt vad det kan innebära att vara människa? Det finns flera trådar som författaren följer i sökandet efter dessa likheter mellan jaget och det att vara människa, såsom barndomen, relationer till familj och släktingar samt jagets identitet i olika former. Alla dessa delar gör att diktsamlingen som helhet känns fragmentarisk och det är svårt att hitta en röd tråd, vilket naturligtvis inte heller är ett måste eller kanske inte ens möjligt, då det gäller frågor om vad det innebär att vara människa. En annan anledning till att samlingen upplevs fragmentarisk kan vara tillblivelsen. I intervjun ”Från serie till poesi” som publicerades den 27 augusti i Sydsvenskan berättar Hemmingsson att hon skrivit på kvällarna, att hon har varit trött och inte alltid kommit ihåg hur texterna blivit till och att det fanns en tanke om att det inte skulle bli något men, som Nina säger i artikeln, är det ofta då det blir något.

I jämförelse med serierna är dikterna, likt kaninprofilen som pryder omslaget, luddiga i kanterna. Där serierna är tydliga och skarpa är dikterna vaga och trevande. Likväl är poesin stundvis gripande och flera gånger läser jag om, inte för att jag inte förstår utan för att jag känner att formuleringarna bär något som håller att upprepas, ibland för att de gör mig nyfiken och ibland för att det finns en svart humor – och jag inte kan låta bli att skratt, trots att det egentligen är hemskt:

Jag råkade höra ett samtal
mellan två av mina släktingar
De kallade mig för gångbar och ätlig
Vilket kan vara ett skämt
eller ett tecken på
att mitt liv är i fara

Ibland läser jag också om för språkets skull. Hemmingsons poesi bärs inte upp av intrikat, nyskapande språk eller imponerande språkkänsla. Däremot är språket personligt och unikt och förmedlar Hemmingssons karakteristiska uttryck som känns igen från serierna. Ordvalen är ärliga, obevekliga, stundtals råa, ohyfsade och avspeglar den ångest som kan tyckas vara ett av dikternas bärande teman. Svordomar och könsord, onani, runkar, blygdläppar, explicita sexscener, stark lukt av kiss, råknullade tjejer som döpts om, handen innanför trosorna, skitungar. Ångesten ligger också i antydningar om barndom som borde varit bättre, i valet mellan inordning eller utanförskap, om ett sinnestillstånd som inte är vad man önskar normalt, känsla av att inte finna sig till rätta, en rastlöshet och ett ständigt motstånd. Som om om känslan av en katastrof eller bara något olyckligt riskerar att tränga upp genom en yta som knappt håller ihop.

I Svenska Dagbladet den 8 september säger sig Elise Karlsson se släktskapet mellan Nina Hemmingsson och poeter som Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Jag kan förstå Karlssons association till dessa poeter, även om Hemmingssons debutsamling inte når hela vägen fram. Att den inte når hela vägen fram är främst på grund av osäkerheten kring vad dikterna vill. Jag saknar en sammanhållen riktning i samlingen. Oavsett detta så hoppas jag att Nina Hemmingsson fortsätter med såväl serier som poesi. För även om det finns brister så finns det också väldigt mycket som jag som läsare har stor behållning av i denna diktbok. Framför allt det oväntade. Dessutom tror jag på korsbefruktningen av de två formerna, poesi och serie, och jag misstänker att detta inte är Hemmingssons sista poesisamling.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 2 =