Meny Stäng

William Butler Yeats – tornet

Av Peter Nyberg
Brombergs, 98 sidor

 

Det är lite svårt att förstå varför både ellerströms och Brombergs förlag ger ut böcker av nobelpristagaren William butler Yeats samma år. Ytterst få företeelser i biografin stämmer med något jubileum. Yeats födde 1865 i Dublin, han dog 1939 i Alpes-Martimes i Frankrike. Tornet kom ut 1928, nobelpriset 1923. Således är han en av få nobelpristagare som presterat även efter att ha blivit tilldelad priset. Men i det ligger ju ingen ledtråd till uppmärksamheten. Sedan slår det mig: Förra året gjorde The Waterboys sitt studioalbum An appointment with Mr Yeats där poetens texter musiksats. Över huvud taget finns en hel del referenser till Yeats i populärkulturen, något som efter läsningen av Tornet inte alls förvånar.
Utgåvans översättningar är vad jag kan bedöma väl utförda av Thomas Sjösvärd. Att översätta Yeats är svårt på grund av de många associationerna till annan litteratur, rytmiken och halvrimmen. I svenska måste översättaren således bortse från några dimensioner av dikterna. Längst bak finns en mängd förklaringar till diktbokens referenser, där bland annat hänvisningar till levande människor i Yeats omgivning och till andra verk förklaras.

Inledningsdikten ”Till Bysans” är ett mästerverk och sätter genast läsaren i stämning:

Inget land för gamla män. De unga –
se dem i varandras famn och hör
fåglar i träden, döende släkten, sjunga,
se laxforsar, se makrillfyllda hav –
fisk, kött, fågel prisar sommaren lång
vad än det är som avlas, föds och dör.

Här finns bokens hela motivflora i några rader. Därefter varieras dessa motiv och teman genom de andra texterna. Centralt får döendet och ålderdomen sägas vara. Också Horace Engdahl fastnar för den åldrade Yeats dödsnära uttryck i sin inledande kortessä. Samtidigt har Yeats i sina tidigare verk varit de levnadsgladas poet och kanske är det därför hans uttryck strax innan döden blir så slående exakta. Det anstår dock inte en poet som Yeats att blir sentimental, eller än värre patetisk. Här är uttrycket chosefritt.

Vi borde döljas för deras blick,
vi lovade mer än vi gav,
vi borde, med kroppar som liknar törnet
nordan bryter av,
besinna att ingen som lever vet,
begrunda Hektors grav.

Så skriver Yeats i ”En man som ung och som gammal”, den fjärde delen som heter ”Hans minne”. Det signifikativa i dikterna är också en omfattande lärdom och den rika floran av allusioner till tidigare kultur och inte minst mot det egna landets mytologiska inslag. Yeats återuppväcker med sin diktning en slumrande irländsk mytflora och har även i Tornet en esoterisk inriktning på dikterna.

Tornet ska läsas långsamt, varje dikt behöver några omläsningar. Den kräver en hög bildningsgrad och helst kunskaper i irländsk mytologi. Men även utan djupnivåerna är dikterna om ålderdom och död fascinerande. Yeats lever inte bara genom sin kontext utan framför allt genom sin oerhörda förmåga att anlägga poetiska, och ofta samtidigt, tragiska och humoristiska nivåer i sina texter.

En sjöjungfru fann en simmande pojke,
tog honom, ty hon led
av kärlek, tryckte sin kropp emot hans,
skrattade och dök ned –
hon glömde i grym lycka att
älskande drunknar de med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − 8 =