Meny Stäng

Edgar Allan Poe – Eureka

Av Rolf Zandén
ellerströms, 174 sidor

 

Eureka är Edgar Allan Poes sista bok. Det är en prosadikt på 174 sidor och ges ut av Ellerströms förlag. Översättningen står Erik Carlquist för och förordet Gustav Holmberg.

Edgar Allan Poe ser sin bok som en konstproduk, en dikt som en romantisk berättelse. Han skriver att ”till de som sätter sin tro till drömmar som enda realiteterna överlämnar jag denna bok med sanningar och förmedlar den skönhet som i överflöd finns i dess sanningar”.

Hans kunnande är inget att tvivla på han var väl insatt i naturvetenskapen och hyste ett stort intresse för universum. ”Vad är det som inläggs i uttrycket universum”, är en fråga han ställde sig själv och svarade då att det är ”stjärnornas universum”

Det är en lyrisk och rytmisk text. Han använder sig av en del djupa tänkare, sådana som Aries, Aristoteles och Kant nämns. Han tar också upp sin tids vetande om universum. På några sidor tar han upp texten i brevform det är delar som är skrivna av geografen Ptolemaios Hepahaistion som han emellanåt tvivlar på, det är ett brev där det bland annat skrivs om filosofer och sanningen. Han avslutar brevet med stycket:

Jag har råd att vänta ett århundrade på läsaren, när Gud själv har väntat i sextusen år på en observatör. Jag triumferar. Jag har stulit egypternas gyllne hemlighet. Jag skall ge fritt utlopp åt min heliga vrede.

Poe anser att det vore orealistiskt och dåraktigt att kommentera dessa, enligt honom revolutionära fantasier som brevskrivaren hänger sig åt.

Även om det är fråga om evighet och oändlighet då det gäller kosmologin tror inte Poe det finns en början och ett slut. Det är genom en gudomlig viljeakt som skapelseögonblicket av universum uppstår, tror han.

Han kommer in på det religiösa och att vi tror på en Gud. Han skriver att ”vi vet absolut ingenting om Guds natur och väsen och för att veta vad han är måste vi vara Gud själv”. Han ser Gud som något obegripligt, en ande, en ickemateria, ett centrum och något oerhört avlägset ut i rymden. Men han skriver att vi kanske tror eller inte tror på rymdens ändlighet eller oändlighet, det är den mentala uppfattningen om ändlighet respektive oändlighet.

Han tror att allt hänger på Guds vilja och att det är hans tanke till upphovet av spridningen i rymden, det är den första elementära handling den akt som utstrålningen från enheten äger rum. Han har en idé om att stjärnornas universum utgörs av en absolut oändlighet.

Det låter som ingen tvekan finns i hans tro. Det är fängslande tankar han kommer med. Poe hyser en stark tror på att hans resonemang inte kan rubbas i minsta avseende. Han skriver att ”den människliga hjärnan uppenbarligen har en böjelse för det oändliga”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 − tre =