Meny Stäng

Hanna Hallgren – Roslära

Av Carola Mikaelsson
Pequod Press, 64 sidor

 

Diktsamlingen Roslära är en damastväv där varpen, grunden, består av slitstarka och samtidigt spänstiga ordkombinationer och meningsuppbyggnader. Det är en kritisk väv, en skarpsynt och bildad, vars trådar nystar upp historiefnurror såsom sterilisering, lobotomi, rasinstitutet och sockerförsöket. Men här finns också dagsfärska skrapor: ”Det är en värld med grodor istället för rosor, / med ‘kvack’ istället för ‘tack’”. På vävens ena sida framträder en ros, på andra sidan ett ansikte. Anletsdragen är ansträngda, sorgtyngda, straffade, glömda – jag söker efter detaljer för att förstå vem det är jag har framför mig, och inser till slut att det inte är en person. Det är många.

Den första delen bär diktsamlingens namn: Roslära. Här spelar det mörka mot det ljusa. Skuggornas dal och allvaret i Sverige. ”Jag vet ingen bättre värld – rosors undfägnad och havets blåa peng […]” skriver diktjaget. Samma röst visar oss på sidan 18 en bild av det älskade hemmet, men vemodet (eller vedmordet?: ”vedspisens ved som mor sköt in i våra ryggar”) tränger sig på, för syskonskaran lärde sig ”eldens släckta modus, torrdockans hjärta: björkens kött – i livremmen som håller landet […]”

I denna första del breder rosorna ut sig i en synonymsymfoni, men fastän det talas om rosenblad, är den starkaste känslan jag får att det finns ett underliggande ris. Ris mot västvärlden, ris mot burgna stater och deras orättvisa experiment och idéer som skadar och förödmjukar mindre bemedlade, eller – mindre vita? Det finns en moralisk aspekt som tycks vända sig direkt till läsaren, som här på sidan 17: ”'[O]m ni skenbart lyckas undgå att smutsa ner er, beror det på att andra smutsat ner sig i ert ställe’”. Också Sverige, som enligt en röst i Berlin är det enda land där nationalsocialismen kunde genomföras, får fräsande kritik: ”I Sverige har ni en självbild av teflon, jag vet inget annat land som … inget annat är möjligt, där allt liksom … rinner av, och så blir ni sårade, djupt inne.” Detta går vidare in i en äcklad bild av de allvarsamma violer som är vi: ”Den lilla skammen inuti njutningen; som blev ni slickade på rygg” (s. 19). Det osar koncentrationsläger-tvål och jag kväljs.

Välfärdsstaten heter den andra delen, och där är sidorna täckta av text, till skillnad mot den mer luftiga början. Budskapet blir mer spritt, bilderna fler och intensiteten slaknar, men det finns ändå partier som blänker till, exempelvis: ”I hagtornets offerträd – inte anklagad men skyldig / det är inte försoning, / det är endast blodets lek, där döden / står i blom / sköljer rosor nästan ända till sin mynning / spolar bilden tillbaka”.

Del tre, Du har en skugga kring din mun, flödar på ett annat sätt. Här är bilderna mer konkreta, det är kroppsdelar, väder, djur och natur: ”Är det fåglarna som återvänder? Stavar de världen med sina vingar, ser dessa skrifter framträda / när tecken blir kropp / och störtar ut” (s. 47). Genomgående finns spännande ordbyggen på olika nivåer, och det känns som att Hallgren inte bara är vän med språket utan också går in i det, skriver med en bokstavlig märg: krasskammad längtan (s. 28), världen är ett vitt bageri (s. 30), ögonfällen (s. 47) och njurdörrar (s. 53) är några exempel.

Minneshärbärget är namnet på den fjärde och sista delen. Den viktiga frågan ”Varför är det att leva som finns men inte att älska / att ingen kommer till skada […]” sticker ut, och jag tycker att hela denna sista del fördjupar sympatierna i och med att orättvisorna synliggörs: ”För krig är krig och efterkrigsperioden är en annan sorts krig. Omen om krig. Som om de visste vad mer de hade att vänta också efter kriget / Att deras erfarenheter är ännu svårare än våra, handskalkarna, / blickskalkarna.” Här blir Minneshärbärget befolkat av individer med erfarenheter och sår, och det gör att Roslära i sin helhet blir en kommentar. En kommentar gällande den ohyggliga synen på människor vilken jämförs med synen på rosor: skirheten, kärlekssymbolen, det naturliga. Definitionen är a och o: ras eller ros? Hallgren har med sin språkliga väv sått ett frö i en ständigt pågående debatt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 1 =