Meny Stäng

Karin Boye – Ja visst gör det ont: Dikter i urval

Av Peter Nyberg
Bakhåll, 160 sidor

Jag när en föreställning om att det finns fyra diktare som framför andra fyller människors bokhyllor: Gustav Fröding, Nils Ferlin, Edith Södergran och Karin Boye. Vidare föreställer jag mig att orsaken är likartad: De skriver alla om människans skröplighet men lyckas gestalta sina karaktärers styrka. Till och med deras biografier tycks stämma överens. I livet framstår de som oerhört olyckliga av skilda skäl, men framför allt för att de inte fullt ut har kunnat hantera sina förutsättningar som människor, undantaget Edith Södergran som större delen av livet var döende och sängliggande men ändå fann glädje i korrespondenser och diktning.

Pia-Kristina Garde har skrivit efterordet till Bakhålls nya samlade verk av Karin Boye. I essän läggs fokus på hur skör Boye var och på hur promiskuöst hennes liv tedde sig. Utan den drivkraft som blev hennes öde, bisexualiteten, skulle diktningen sannolikt ha blivit annorlunda. Genom att ägna sig åt psykoterapi och kristendom försökte hon ”bota” sin sexuella läggning. Föräldrarnas problem som gjorde att de inte ägnade dottern nog mycket uppmärksamhet, de ständiga förälskelserna, de korta förhållandena och ett liv som när det sammanfattas över ett fåtal sidor ter sig fyllt av desperation förklarar på ett bra sätt varför Boye gömde sig i en klippskreva med en burk sömnpiller.

Av de fyra inledningsvis nämnda tror jag ingen poet har givits ut i så många samlade verk som Karin Boye. Att hon finns med i Bakhålls serie med stora författare ter sig naturligt. Boken är, som alla böcker i serien, fint formgiven. Urvalet av dikter är någorlunda traditionellt, visst går det att ta bort enstaka dikter eller placera enstaka dikter i samlingen, men som helhet har ett signifikativt urval skett.

Vad som fascinerar när jag åter läser igenom dikterna är att flera av symbolerna som används blivit klichéer idag, inte minst till följd av Boyes diktning: Blomman, sköldmön, stjärnorna, trädet, keruben, kroppen-själen och så vidare. Orden och bilderna är omöjliga att använda som annat än allusioner för nya diktare eftersom de satt så starka avtryck inom människor. Så är det givetvis med de klassiska rader som bokens titel kommer ifrån och i ”I rörelse” och i ”Från en stygg flicka” och i ”Sköldmön” och i en mängd andra dikter. De har tillsammans med sin poet uppgått i en allmänmänskligt kanon och därmed odödliggjorts.

Visserligen är Boye mästerlig rytmiker – det är inte underligt att just hon tillsammans med Erik Mesterton fick översätta Eliots The Waste Land – och hennes rim är givetvis välfunna, men det är framför allt förhållandet mellan styrka och svaghet i dikterna som gör dem fascinerande. Hennes egen desperation efter den bekräftelse hon inte fick i barndomen har transformerats till poesi och gör dikterna gripande till följd av att den gestaltas genom en så bred och vardaglig bildvärld. Ytterst få dikter anspelar på företeelser som tycks oss främmande. Vi har sett stjärnorna, blommorna, träden. Vi har bara inte sett dem genom Boyes temperament innan vi läst hennes dikter. Och just det är signumet för en mästerlig diktare.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × tre =