Meny Stäng

Magnus Ringgren – Mäta

Lo Söllgård
Bokförlaget Edda, 116 sidor

 

Magnus Ringgren är poet och kritiker, född 1949. Mäta är hans åttonde bok. Det är en prosalyrisk berättelse. Ett försök att summera barndomen, uppväxten och ett liv genom de mätbara tingen. Boken byggs upp av kortare definierande stycken under rubriker som; meterstavarna, huggkubben, lamporna. På sidan 100 kommer rubriken ”Förord” och här skriver Ringgren ”Tack Herre för att du gett oss mindre saker att grubbla över så att vi inte alltid känner oss tvungna att syssla med de större. Tack Herre för våra gamla buckliga decilitermått i bleckplåt. Tack Herre för att vi räknar fel också på det enklaste.” Ringgren ställer frågor utan frågetecken: Vad är då en människa. Och söker svar på vem han själv är som människa. I kapitlet ”Memoarerna (det enda kapitlet som blir skrivet)” (s. 86) berättas den kronologiska historien om hembygden, om människorna, miljön, händelse. Här berättas historien om det som inte heller kan mätas eller ens definieras, helheten av det kollektiva minnet, andras och det egna som tillsammans skapar fiktionen av verkligheten och verklighet av fiktion.

Tingen som omnämns, miljöerna och företeelserna för associationerna till ett Sverige som var någon gång i mitten av förra århundradet. Ringgren försöker nå det större sammanhanget genom de mindre fragmenten. Det är genom detaljerna som den här poetiska biografin byggs upp, miljön och tiden fångas. I de korta exemplen och beskrivningarna av saker, ting och begrepp fyller det lyriska språket ut mellanrum och berättelsen om ett liv tar form. Det är en resa bland tydliga tidsmarkörer, men också bland klassmarkörer. Mäta kan inte bara läsas som en annorlunda, prosalyrisk biografi utan såldes också som intressant betraktelse av en mans utveckling med hänsyn till tid, klass och kön.

Det finns flera stycken som jag läser som nycklar till texten: ”Jag drömde om att jag kom närmare verkligheten genom att inte berätta historien om den.” (s. 21) Berättelsen om verkligheten är alltid en fiktion och oavsett önskan om att vittna om verkligheten genom fiktionen, kvarstår fakta, fiktionen är fiktion och kan aldrig bli något annat. Kanske är det det som får författaren att söka en annan väg här ”genom att inte berätta historien om den”. Tingen är något annat än verkligheten. De är rekvisita. Minnena är något annat än fiktionen, de är en del av den historia berättaren önskar komma nära. Minnena finner berättaren i de tingensom kan mätas eller definieras och var för sig blir en metafor för något större som en del av livet. ”Som en gammal invand och långsam hund följer jag tumstocken så som den just nu blev utlagd från barndom och ända hit.” (s. 76)

Världen och de mätbara tingen, det definierbara, registreras, betraktas och analyseras utifrån ett manligt perspektiv. Det så ensidiga könsperspektivet gör det uppenbart att det inte är verkligheten som denna fiktion eftersträvar – det är en verklighet. Vilket inte gör den mindre intressant.

Greppet, att bygga sin historia kring fragmentariska bilder sammanlänkade till en större, sammanhängande bild är varken ny eller unik. Det är en form som inbjuder läsaren till delaktighet, att fylla i lyckorna och själv bli medskapare i fiktionen. Ringgrens språk är trots den fragmentariska berättarstrukturen långt ifrån minimalistiskt. På sina håll blir metaforerna överdådiga och svulstiga i sann ranelidsk anda. Som när Ringgren skriver ”Gradskivan / var solbåge som mätte världen, den vilade på horisonten. Alla siffror och streck var utplånade, de skulle återuppstå i det himmelska Jerusalem.” (s. 84)

När jag nu försöker summera texten, lyfta fram saker för att visa på vad den är, hur den är och vad den vill, slås jag av dess mångfald. Här finns så mycket i den lilla boken. Jag har inte nämnt styckena ”Jag sitter vid min pappas gamla skrivbord” (s. 57) eller ”Alla gamla armbandsur” (s. 59). Delar i texten som lyfter fram den sorg och saknad som kommer med tidens gång. Att det läsa en liten bok med mycket innehåll kan vara fantastiskt, om någon lyckas omfatta hela livet med ett fåtal ord. Här är det kanske snarare orden som står i vägen för att min läsning ska bli den där storslagna upplevelsen. Orden blir för många, rubrikerna för otydligt sammankopplade, men ändå, när jag kommer till sista sidan bär jag hela den biografiska berättelsen inom mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − tolv =