Meny Stäng

Monika Rinck – Till omfamningens frånvaro

Av Bo Bjelvehammar
Rámus, 76 sidor

 

Monika Rinck är ett av de viktigaste namnen i tysk samtidspoesi. Hon introduceras nu på svenska och det är inte alldeles lät att översätta henne, det är ett snårigt diktspråk, både ett bångstyrigt och explosivt ordflöde.

Språket är lekfullt, retsamt och ibland surrealistiskt frånvänt, med reflektioner och tankar kring vardagliga möten, men även kring språk, konst och filosofi, särskilt då ikoner som Adorno, Weber och Kant.

Stundtals är det upplivande och fullt med humor, stundtals är det ansträngt och tyngs av ett överbelastat bildspråk. En språkakrobatik behöver tyglas, associationsutflykter och ordlekar ska vara måttliga och ljudkonster ska malas i reduktionens kvarnar.

När Monika Rinck lämnar de utstuderade intellektuella infallen och håller sig till det alldagliga, då blir hon mera tillgänglig och enkel i sin poesi. Samtidigt är denna rörelse mellan högt och lågt, mellan teori och pragmatism, tilltalande och utmanande. Filosofiska teorier får trängas med popkulturens fenomen och konstnärliga koncept får dela rum med kvinnors arbeten på söndagar.

Om nu poesin ska bestämmas, så blir det traditionell modernism, för att du ska veta vad det handlar om får du här ett exempel:

mitt tänkande

jag såg mitt tänkande vid middagstid idag,
det var en sönderbetad äng med knölar, samtidigt som
det också kunde vara utlöpare av mossiga bergskedjor,
en sådan där luden matta som renar äter.
nej, helt enkelt ett alert landskap som buktade bortom
trädgränsen och det var definitivt beskuret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − fjorton =