Meny Stäng

Nina Södegren – Högt ärade trana

Av Bo Bjelvehammar
Brutus Östlings bokförlag Symposion, 238 sidor

 

Det finns två ord, som kommer farande här: platsens poesi. Nina Södergren har det öländska landskapet som klangbotten i många av sina dikter, det hindrar inte att hon i sin tidiga diktning gör nedslag i andra kulturer och länder. Ordet nedslag är inget dumt ord i detta sammanhang, det är vad Nina Södergren gör i sin vardag, hon lägger örat mot marken och vänder ögat mot himlen och uppmärksammar små förändringar och skiftningar. Hon har väl utvecklade antenner som sköter perceptionen och så lämnar hon till alla som vill läsa, underbara avtryck och expressiva impressioner.

Mellan svärdsliljorna
simmar en snok
Högburet huvud
Fläckar på kinderna
Gula som liljornas kronblad
Ögonen spejar försiktigt
över vattenytan
när den lämnar strandkanten
och blir ormlilja i sjödjupet

Nina Södergren har skrivit poesi under lång tid, hon är en lyrisk traditionalist, ingen språkförnyare. Det betyder inte att det inte finns rörelse eller utveckling i hennes produktion. De nya dikterna visar på en större direkthet och skärpa i tilltalet och en påtaglig mognad i klangfärgen. Nina Södergren rör sig i en nära vardaglighet, som hon laddar med både en fördjupning och förtätning.

Det är ett myller och ett liv bland framför allt djur, men även döden kommer på besök, som den våren när solen kom en dag för sent och gav en vår utan vipor. Och så en annan dödsbild.

Sovande starflockar
sprängs med dynamit i Belgien
(som man gör med vävarfåglarna i Afrika)

Klungor av fågelblommor
faller och faller
från körsbärsträden.

Omslagets bild av Maria Södergren är vacker och Lennart Sjögrens förord är både initierat och informativt, det märks att de skriver en poesi, som har stort släktskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =