Meny Stäng

Paul Muldoon – En hare på Aldergrove

Av Bo Bjelvehammar
ellerströms, 104 sidor

 

Paul Muldoon är full av infall och associationer, när han skriver, han blottlägger okända samband, han arbetar med metaforer till bristningsgränsen, orden far inte sällan iväg i långa prosalyriska sjok. Och hela tiden avviker han från sitt huvudspår, kommer så att tänka på något annat och så något annat igen, det fortsätter så hela tiden. Men han har en ordglädje och en energi i sitt skrivande, som smittar, bäst är han när han skriver om sin hemmiljö och sin lokalhistoria, då blir han som en god ordekvilibrist, de långa prosadikterna är för sega för mig, gärna med en intellektuell arrogans och stängdhet. Bäst tycker jag om de små och rappa ögonblicksbilderna.

Strandpiparna landar tvärt, lyfter sen igen
för de är inkarnationen av regn.

eller om kustsnäpporna:

Dagen när vår son ska födas är samma dag
som kustsnäpporna beräknas anlända
från Chile till Polcirkeln
där de ska bygga bo på tundran
en knapp halvmeter
från den plats där de en gång kläcktes.

Paul Muldoon skriver gärna om lantliga motiv, han fångar vardagliga, små händelser med stor skärpa och precision. Samtidigt växlar han i sin poesi mellan realism och en långt driven abstraktion, han verkar road av att skifta mellan dessa perspektiv, han odlar med lekfull förtjusning sina ordlekar, gärna i bunden form, i synnerhet i sonetter.

Det är ändå detta med något annat, som kommer emellan, som består och fastnar efter läsningen. Han namnger även en dikt Något annat.

När din hummer lyftes upp ur vattentanken
för att bli vägd
kom jag att tänka på vejde,
på krapprot, på flyktigt indigo-

bläck, på hur Nerval
tyckte om att
ta en hummer på promenad
i en florstunn tråd…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − 1 =