Meny Stäng

Athena Farrokhzad – Vitsvit

Av Lo Söllgård
Albert Bonniers Förlag, 70 sidor

Min mor sa: Visst vore det underligt att känna
en natt som denna
Mitt språk i din mun

Min spontana reaktion när jag öppnar kuvertet innehållande boken Vitsvit och de silverfärgade pärmarna visar sig är ”fy fasiken (eller värre) vad ful!” Omslaget får mig att tänka på Guinness rekordbok eller billiga glittrande scenkläder.

När jag dagen efter börjar läsa bestämmer jag mig för att ignorera omslaget och fokusera på innehållet. Jag läser halva boken. Vit poesi på svart streck. Svarta streck med vit text på vita blad. Grafiskt utmanande, eller kanske bara grafiskt? Verserna är korta, rytmiska, snärtiga och böljande på en och samma gång, vitt på svart, svart på vitt. Här finns det ömsesidiga beroendet mellan ljus och mörker. Svärtan som behövs för att göra det vita uppenbart, det vita som behövs för att göra svärtan, avsaknaden av färg, synlig. Vissa sidor är fria med mycket luft, andra randiga av svarta streck. Jag slår ihop boken för en paus och ser reflektionen av mig själv. Där i de silverglänsande pärmarna är en suddig bild av mig. ”Jaha”, tänker jag, ”var det därför.” Jag är läsaren, genom mig blir texten till. Jag är läsare och boken blir en del av mig, jag en del av den. Symboliskt eller bara en kul effekt? Jag vet inte. Det känns inte längre omotiverat i alla fall.

Vad är det då för diktbok? Jag läser den som en biografi, inte tvunget faktisk. Det är temat som förefaller biografiskt, medan motivet, den svartvita dialogen mellan familjemedlemmar är ett grepp för att gestalta verkets idé. Vi möter berättarjaget, dottern. Vi möter modern, fadern och brodern, morbrodern och mormodern. I Vitsvit är fysiskt våld, språket och relationer maktmedel. Här finns berättelsen om kriget. Om hur kriget formar människor och hur berättelsen om kriget formas av människor. Vitsvit är också berättelsen om relationerna och existensen, om familjen, det ömsesidiga beroendet. Kampen finns inte bara i skildringen av kriget utan även i skildringen av relationerna och i skildringen av språket. Språket, dess villkor och dess möjligheter utforskas i dikterna. Frågor ställs om vems språket är, vems sanningen är och vem som förfogar över rätten till berättelsen om verkligheten. Precis som i den grafiska formen är det relationerna, motpolerna, som synliggör språket, tillvaron och kampen.

Min far sa: Tala det språk som betalar ditt bröd
Min mormor sa: Tala det språk som behåller avstånd till det som skett i orden
Min bror sa: Tala det språk som väcker liv i maskinen
Min mor sa: Tala det språk som är värt priset för att förråda mig

Jag upplever att det finns en kronologi i texten. Inledningsvis är det flydda krigets existens en aning eller en vetskap som ännu inte definierats. Genom läsningen närmar jag mig sedan de olika berättelserna om kriget och konflikten och när de väl är uttalade är de ständigt närvarande att förhålla sig till.

Min mor sa: Kanske en dag
På andra sidan denna olyckliga lögn
möts vi och formulerar en fras
vi trodde bara vara andra förunnad

Det är lätt att fastna i det svartvita och det är relevant, formen pekar med hela handen mot centrala frågor om svart och vitt, om något som är något och annat som inte är något, om något som är mörker och något som är ljus. Men allt detta ligger likafullt i texten som i formen. I samtalen där moderns, faderns, broderns, mormoderns och morbroderns språk formuleras genom dotterns berättarröst synliggörs frågorna om strukturer och etnicitet. Det är definitionen av identitet och sökandet efter hemhörighet som gestaltas. Därmed vore det lätt att påstå att den grafiska utformningen är överflödig och påklistrad. Till viss del upplever jag det så. Men det är främst i början av läsningen. När jag kommer längre in i texten och har vant mig vid det som är annorlunda, då upplever jag det som att de svarta strecken driver på min läsning, sätter tempo och riktning. Visar mig var jag ska pausa och var jag ska gå vidare.

Den 8 mars, internationella kvinnodagen. På Moriskan i Malmö arrangeras en feministisk fest och efter ett samtal där bland andra Gudrun Schyman deltar ställer sig Athena Farrokhzad på scenen med sin silverglänsande bok uppslagen. Hon börjar läsa med mörk, entonig, mässande röst. Rösten ligger likt de svarta strecken i boken som kontrast till de vita lysande orden och driver varje vers framåt. Jag lyssnar och inser efter några minuter att jag minns varje strof. Efter att jag läst diktsamlingen återvände jag i tanken till ett par av verserna, men jag var inte medveten om att så mycket av dikterna hade etsat sig fast. Klarheten, kontrasterna i språket och innehållet tillsammans med den tydliga rösten gör orden och verserna självklara, det är Vitsvits styrka. Athena Farrokhzad läser Vitsvit från början till slut och när hon är färdig applåderar och skriker publiken som en riktigt operapublik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − tolv =