Meny Stäng

Att läsa och värdera poesi – Ett samtal utifrån Tomas Jakobssons Orden ur Sunnansjön och Anders Törnquists I väntan på nya arbjudanden

Av Carola Mikaelsson & Lo Söllgård
Orden ur Sunnansjön: Meyers, 74 sidor
I väntan på nya erbjudanden:Podium Distibution, 87 sidor

Carola Mikaelsson och Lo Söllgård har läst Orden ur Sunnansjön av Tomas Jakobsson och Anders Törnquists I väntan på nya erbjudanden. Med dessa båda diktsamlingar som grund har en essäistisk recension vuxit fram i dialog. Dialog för att det skett i samtal mellan recensent och respektive diktsamling men också i samtal recensenterna emellan. Frågor som poesin tycks ställa har lyfts fram och bilder som diktsamlingarna förmedlat diskuterats.

*

Orden ur Sunnansjön och I väntan på nya erbjudanden
Orden ur Sunnansjön och I väntan på nya erbjudanden

Poesiläsning förknippas ofta med antingen något mycket privat, något som sker i en tyst och avskild läshörna, eller det motsatta: en kollektiv upplevelse, som när en poet läser högt för sin publik. Poesi kan vara svårtillgänglig, men den kan också vara rak och direkt. Uttrycken, stilarna och ämnena är oändliga. Ibland träffar poesin rakt i hjärtat eller hjärnan, ibland krävs ett långvarigt eller långsamt tillägnande för att knäcka koden.

Det finns de som hävdar att text, och poesi, först blir till i mötet med läsaren och att ett samtal mellan poet och läsare byggs fram i och med den senares möte med texten. Läsaren blir med ett sådant synsätt medskapare av texten. Medskapare, eftersom läsningen innebär att de luckor som författaren lämnat fylls i. I poesi lämnas ofta fler luckor än i prosa. Dessa fylls i olika mycket och på olika sätt beroende på vem som läser. Erfarenheter, lässituation och kunskap styr, liksom genrevana, lästekniska färdigheter och smak. Processen som medskapare blir vid poesiläsning ofta intensiv, krävande. Formandet av sammanhanget vilar där till stor del på en själv, och det finns inget facit att tillgripa.

Hur blir det då med värdering av poesi?

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Kan man inte säga något om poesins kvalitet, utan enbart om läsningens dito? Skulle det inte finnas någon dålig poesi, bara dålig läsning? Nej, så är det naturligtvis inte. Det finns dålig poesi på samma sätt som det finns bra poesi. Poesi som använder språkets inbyggda möjligheter; rytm, retoriska stilgrepp och/eller berättandets verktyg, poesi som tillvaratar ordens gestaltande karaktär, poesi som förhåller sig till sin kulturella kontext – sådan poesi ger bättre förutsättningar för en stark läsprocess än poesi som inte laborerat med eller utnyttjat dessa faktorer. Samma sak gäller för läsningen. En läsning som ignorerar eller förbiser hur språkbruk, tekniker och kulturella villkor använts kan medföra att läsaren går miste om textens inneboende kvaliteter. Texten blommar i det mötet inte ut med sin fulla potential.

Kan man lära sig läsa? Ja. Kan man lära sig läsa poesi? Ja. Men poesiläsningen kommer alltid att vara individuell. Läsningen är också mer eller mindre erfaren. Mer eller mindre kompetent utifrån olika erfarenheter. Ju fler aspekter man kan förhålla sig till, desto fler perspektiv kan man anlägga. Ju mer empati, desto bredare blir ens läsning. Viktigt att poängtera är dock att oavsett hur lärd man blir i fråga om språk, berättande, kultur, rytm och retorik kommer man aldrig att nå en korrekt läsning – för en sådan existerar inte. Ens läsning är och förblir enskild och unik. Läsningen blir aldrig så bred att den blir allmängiltig, den förblir individuell. Detta utesluter inte att en läsning kan komma andra till gagn. En läsare med förmåga att ta hänsyn till många aspekter i texten som också kan förmedla sina intryck och tankar på ett adekvat sätt kan göra att texten i fråga når giltighet för flera individer. Om läsaren väljer att dela med sig av sin läsupplevelse, kan fler personer därigenom nå djupare förståelse för såväl diktsamlingen som sin egen läsning.

*

I Orden ur Sunnansjön av Tomas Jakobsson finns staden och landet, och jagets resa där emellan. I staden bubblar orden fram ur munnarna, för att överrösta bruset eller för att hävda människan som uttalar dem. Fylla i konturer och färglägga tomrummet innanför. Konsensus verkar vara att hur frenetiskt vi än pratar kan vi inte nå tillfredsställande djupt. Vi talar på ytan, lever parallella liv i varandras närhet, men lever inte med varandra. Når inte symbios. ”Ord som ett eftersvall av en händelse” skriver Jakobsson, men känslorna och tankarna då? I naturens närhet, däremot, behövs inte orden. Där tycks Jakobsson mena att människan kommer närmre storheten bara genom att vi står på en åker och ser på stjärnorna. Storheten i det som är livet. Vi uppskattar grässtrån och djur, ser livscirkeln och klämmer in oss i den.

I staden ser vi oss själva som övermänniskor, som stående utanför livscirkeln – kanske beror vilsenheten på det, önskan att prata över alla hål. Men istället för att orden bygger broar, vilka skulle göra våra rörelser över hålen obehindrade, hänger de i luften: orden ekar, som Jakobsson själv skriver.

Jakobsson skriver att orden är en brottsplats, och frågar vari brottet består. Det är en bra fråga! Kanske är det ordens destruktivitet han talar om? Att bryta ner med språket istället för att bygga upp, det är däri ordens brott ligger. Ord är gestaltning av verkligheten, men dess karaktär är förgänglighet och så fort orden är uttalade finns det inget kvar längre. Man säger träd och där i uttalandet finns trädet utanför sig själv, dess existens verifieras men bara genom det förgängliga ordet. Att säga ”jag har hela livet framför mig” är nödvändigt lögn. Formuleringen är inte möjlig utan att en del av livet oåterkalleligt ligger bakom. Ordens förgänglighet för en nödvändigtvis närmare slutet, ”Livet ett samtal med försvinnandet.”

Du skriver: det som uppstår börjar
försvinna i samma stund.
Allt fångas när det är på väg att
dö. Orden här är skuggor. Orden
här är imitationer av det som
händer. Livet ett samtal med
försvinnandet.
s. 12

Man brukar tala om evigheten genom konsten, i det skrivna ordet. Men för Jakobsson är det tvärt om. Det omöjliga i att leva här och nu, medvetenheten om tidens gång, det som varit och det som ska komma. Känslan av att aldrig vara konstant, inte i någons kärlek eller för sig själv tycks vara diktens centrala tema. Den enda tröst och mening i detta är möjligheten för en människa att gå upp i en annan, att bära denna förnimmelse med sig.

Jag bär din tyngd inom mig. Du
bär på min. Det är meningen.
s. 74

Möjligen är det på grund av liknelserna eller på grund av bilden av natur och stad och människan däri men tankarna går till Tranströmer. Kanske är det för att Tranströmer i princip getts patent på dessa relativt enkla retoriska grepp och teman. Tranströmers bilder utmärker sig genom sin enkelhet, självklarhet och språket flyter genom dem som om vore det ett vardagsspråk där man inte behöver söka bland orden. I Jakobssons Orden ur Sunnansjön glänser stundtals fina formuleringar till, exempelvis ”stamgaller” (för skog) och en del inrim. Men med på sidorna finns också sammansättningar med specificerande förled som ibland känns omotiverade: skogsträd, stadsskyskrapor. Där språket inte faller på plats hakar rytmen upp sig i snubblande stackato.

Sättningen påverkar läsningen, drar ned känslan: paginering på titelsidor och blanka sidor samt ett typsnitt som dansar när fler rader än en handfull staplas på varandra. Det stjäl uppmärksamhet. De brutna raderna väcker inledningsvis nyfikenhet och lockar att söka efter något som dessvärre inte verkar finnas där. Sammantaget hade Orden ur Sunnansjön hade kunnat bli mer, den hade kunnat nå en annan nivå.

Det finns tongångar i Jakobssons Orden ur Sunnansjön och Törnquists I väntan på nya erbjudanden som komparerar varandra, likt en stämsång. Livets cirkel, att människan har en mening, att förstå meningen och att ha en plats, eller att våga vila i och lita på livet.

Hos Jakobsson finns det två olika element i vilka människan huserar: i den konstruerade världen som utgör våra samhällen och städer respektive naturen, landsbygden och det vilda. Utifrån det temat kan vi utläsa att människor talar som bäst med varandra när ord är överflödiga. När vi lever med varandra – och det låter sig inte göras i konstgjorda miljöer. Där är bruset för högt, väggarna för tjocka, rutnätet för hårt åtstramat. Vi behöver fri luft, natur. Av jord är du kommen och endast omgiven av jord kan du tala, tycks huvudtesen vara, om man ska hårdra det.

I Anders Törnquists I väntan på nya erbjudanden är individens närvaro starkare. Där finns du, jag, hon, han, vi och de. De olika jag som figurerar i diktsamlingen kan utläsas som ett och samma. En person under en lång tid – från barnsben till medelålder. Här finns också naturen, precis som hos Jakobsson, men där den senare tycks mena att människan är som störst i samlivet med naturen använder Törnquist den mer som en plats där människan agerar. Naturen, eller snarare omvärlden, är människans scen eller kuliss, det finns ingen synlig samhällskritisk åsikt som lämnar staden utanför.

Vilka är då Törnquists tema? Förlaget, Podium, skriver att ”I Anders Törnquists dikter möter betraktelser kring tid och förgänglighet skildringar av naturen och iakttagelser av samtiden.” Man kan också formulera temat som reflexioner över livet, döden och för all del det som kommer före och efter dessa tillstånd. Det är ett allmänt, stort tema och som läsare bjuds man inga överraskningar vare sig i hur det hanteras eller hur språket används.

I väntan på nya erbjudanden blir en skildring av att gå genom livet. En ganska spretig skildring. Då och då skiner någon form av hopp eller kanske tillförsikt hos diktjaget igenom men allt som oftast präglas stämningen av vad som kan läsas som bitter besvikelse. Anders Törnquist serverar en fingerfärdigt flätad språkväv som vaggar fram över sidorna. Läsningen rullar på, och faller in i den rytm som skapas med hjälp av ett enkelt språk, upprepningar, en del överraskande ordval (ten, istadigt, beskärmar) och avsaknaden av interpunktion, men bitvis blir samlingen osammanhängande och svårorienterad. Delvis på grund av att layouten inte signalerar var dikten börjar och slutar. Dikten i sig ger inte heller någon ledtråd. Ibland känns dikterna oavslutade, men tråden tas inte upp på följande sida, istället lämnas den hängande. Det alltför omfattande temat är inte starkt eller tydligt nog för detta grepp. Diktsamlingen är illustrerad med bilder av Anna Törnquist. Det är inte dikter som tolkar bilderna, inte heller tycks bilderna tolka dikterna, snarare ackompanjera och strävar efter en syntes istället för att fungera som en kommentar.

*

Jaha, slutligen då, var det i sin helhet bra diktsamlingar?

Kanske är recensentens främsta uppgift inte att tala om huruvida något är bra eller dåligt, utan att dela med sig av sin läsupplevelse för att på så sätt kunna tillföra nya perspektiv i andras läsning av samma text. En recension kan i sig då, precis som texten den reagerar på, fungera som ett samtal, om än utan konstnärliga ambitioner. Samtalet fortsätter även efter läsningen av recensionen, då läsaren plockar upp poesisamlingen med recensentens erfarenhet som en del av sin egen. En erfarenhet att ompröva och omvärdera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju − 6 =