Meny Stäng

Att läsa och värdera poesi – Ett samtal utifrån Tomas Jakobssons Orden ur Sunnansjön och Anders Törnquists I väntan på nya arbjudanden

Av Carola Mikaelsson & Lo Söllgård
Orden ur Sunnansjön: Meyers, 74 sidor
I väntan på nya erbjudanden:Podium Distibution, 87 sidor

Carola Mikaelsson och Lo Söllgård har läst Orden ur Sunnansjön av Tomas Jakobsson och Anders Törnquists I väntan på nya erbjudanden. Med dessa båda diktsamlingar som grund har en essäistisk recension vuxit fram i dialog. Dialog för att det skett i samtal mellan recensent och respektive diktsamling men också i samtal recensenterna emellan. Frågor som poesin tycks ställa har lyfts fram och bilder som diktsamlingarna förmedlat diskuterats.

*

Orden ur Sunnansjön och I väntan på nya erbjudanden
Orden ur Sunnansjön och I väntan på nya erbjudanden

Poesiläsning förknippas ofta med antingen något mycket privat, något som sker i en tyst och avskild läshörna, eller det motsatta: en kollektiv upplevelse, som när en poet läser högt för sin publik. Poesi kan vara svårtillgänglig, men den kan också vara rak och direkt. Uttrycken, stilarna och ämnena är oändliga. Ibland träffar poesin rakt i hjärtat eller hjärnan, ibland krävs ett långvarigt eller långsamt tillägnande för att knäcka koden.

Det finns de som hävdar att text, och poesi, först blir till i mötet med läsaren och att ett samtal mellan poet och läsare byggs fram i och med den senares möte med texten. Läsaren blir med ett sådant synsätt medskapare av texten. Medskapare, eftersom läsningen innebär att de luckor som författaren lämnat fylls i. I poesi lämnas ofta fler luckor än i prosa. Dessa fylls i olika mycket och på olika sätt beroende på vem som läser. Erfarenheter, lässituation och kunskap styr, liksom genrevana, lästekniska färdigheter och smak. Processen som medskapare blir vid poesiläsning ofta intensiv, krävande. Formandet av sammanhanget vilar där till stor del på en själv, och det finns inget facit att tillgripa.

Hur blir det då med värdering av poesi?

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Kan man inte säga något om poesins kvalitet, utan enbart om läsningens dito? Skulle det inte finnas någon dålig poesi, bara dålig läsning? Nej, så är det naturligtvis inte. Det finns dålig poesi på samma sätt som det finns bra poesi. Poesi som använder språkets inbyggda möjligheter; rytm, retoriska stilgrepp och/eller berättandets verktyg, poesi som tillvaratar ordens gestaltande karaktär, poesi som förhåller sig till sin kulturella kontext – sådan poesi ger bättre förutsättningar för en stark läsprocess än poesi som inte laborerat med eller utnyttjat dessa faktorer. Samma sak gäller för läsningen. En läsning som ignorerar eller förbiser hur språkbruk, tekniker och kulturella villkor använts kan medföra att läsaren går miste om textens inneboende kvaliteter. Texten blommar i det mötet inte ut med sin fulla potential.

Kan man lära sig läsa? Ja. Kan man lära sig läsa poesi? Ja. Men poesiläsningen kommer alltid att vara individuell. Läsningen är också mer eller mindre erfaren. Mer eller mindre kompetent utifrån olika erfarenheter. Ju fler aspekter man kan förhålla sig till, desto fler perspektiv kan man anlägga. Ju mer empati, desto bredare blir ens läsning. Viktigt att poängtera är dock att oavsett hur lärd man blir i fråga om språk, berättande, kultur, rytm och retorik kommer man aldrig att nå en korrekt läsning – för en sådan existerar inte. Ens läsning är och förblir enskild och unik. Läsningen blir aldrig så bred att den blir allmängiltig, den förblir individuell. Detta utesluter inte att en läsning kan komma andra till gagn. En läsare med förmåga att ta hänsyn till många aspekter i texten som också kan förmedla sina intryck och tankar på ett adekvat sätt kan göra att texten i fråga når giltighet för flera individer. Om läsaren väljer att dela med sig av sin läsupplevelse, kan fler personer därigenom nå djupare förståelse för såväl diktsamlingen som sin egen läsning.

*

I Orden ur Sunnansjön av Tomas Jakobsson finns staden och landet, och jagets resa där emellan. I staden bubblar orden fram ur munnarna, för att överrösta bruset eller för att hävda människan som uttalar dem. Fylla i konturer och färglägga tomrummet innanför. Konsensus verkar vara att hur frenetiskt vi än pratar kan vi inte nå tillfredsställande djupt. Vi talar på ytan, lever parallella liv i varandras närhet, men lever inte med varandra. Når inte symbios. ”Ord som ett eftersvall av en händelse” skriver Jakobsson, men känslorna och tankarna då? I naturens närhet, däremot, behövs inte orden. Där tycks Jakobsson mena att människan kommer närmre storheten bara genom att vi står på en åker och ser på stjärnorna. Storheten i det som är livet. Vi uppskattar grässtrån och djur, ser livscirkeln och klämmer in oss i den.

I staden ser vi oss själva som övermänniskor, som stående utanför livscirkeln – kanske beror vilsenheten på det, önskan att prata över alla hål. Men istället för att orden bygger broar, vilka skulle göra våra rörelser över hålen obehindrade, hänger de i luften: orden ekar, som Jakobsson själv skriver.

Jakobsson skriver att orden är en brottsplats, och frågar vari brottet består. Det är en bra fråga! Kanske är det ordens destruktivitet han talar om? Att bryta ner med språket istället för att bygga upp, det är däri ordens brott ligger. Ord är gestaltning av verkligheten, men dess karaktär är förgänglighet och så fort orden är uttalade finns det inget kvar längre. Man säger träd och där i uttalandet finns trädet utanför sig själv, dess existens verifieras men bara genom det förgängliga ordet. Att säga ”jag har hela livet framför mig” är nödvändigt lögn. Formuleringen är inte möjlig utan att en del av livet oåterkalleligt ligger bakom. Ordens förgänglighet för en nödvändigtvis närmare slutet, ”Livet ett samtal med försvinnandet.”

Du skriver: det som uppstår börjar
försvinna i samma stund.
Allt fångas när det är på väg att
dö. Orden här är skuggor. Orden
här är imitationer av det som
händer. Livet ett samtal med
försvinnandet.
s. 12

Man brukar tala om evigheten genom konsten, i det skrivna ordet. Men för Jakobsson är det tvärt om. Det omöjliga i att leva här och nu, medvetenheten om tidens gå