Meny Stäng

Blå Blixt – Mot denna sol

Av Peter Nyberg
Brombergs, 122 sidor

En lång stund sitter jag tyst och funderar efter att ha läst klart antologin Mot denna sol. Förbryllad. Och lite överrumplad. Mot denna sol är uppföljaren till Hallon och bensin i Brombergs serie ”Blå blixt” med nya poetiska röster. Varje år skickar okända poeter in bidrag och sex väljs ut. I den här omgången deltog cirka 400 diktare.

Först ut är Sanna Hartnor. Hennes bidrag är ett utdrag ur en längre text vid namn ”Hamnen”. Av alla röster är nog Hartnor den mest säregna. Långt efter läsningen stannar den kvar. Medan jag läser hör jag en lugnt berättande, nästan sjungande röst. Den poetiska metoden handlar om att besjäla höghus och om att mystifiera dessa hus.

arkitekten såg på saken med tillförsikt
ett ekosystem i omvandling
han hoppades på en intressant symbios
något föds och något dör
arkitekten tänkte
att det var husen som födde allt detta

Bilderna övergår från att i början av dikterna ha varit lugna till att bli oroväckande till att i slutet låta tillvaron brista i personalchefens livmoder, där tidigare mycket dyra båtar har funnits:

hon låg kvar tills hon såg
hur de alla gick under
och skroven sprack till
precis lika dyra
flisor av oigenkännlighet

Maxim Grigorievs diktning är fullkomligt annorlunda. Han är korthuggen, talspråklig och smart, många gånger direkt aforistisk i sitt uttryck, men sällan med lika givna poänger som de klassiska aforistikerna. På ont och gott. Jag har svårt att bestämma mig. Ta dikten ”En berusad man blev utslängd från McDonalds. / Han kom tillbaka / och pissade på dörren”. Det är inte mycket till innehåll. Taget ut strömmen av dikter är således det enskilda magert. Men tillsammans med de andra kortdikterna skapas ett sammanhang, eller åtminstone ett kalejdoskop över världens fulhet. ”Knubbiga kvinnliga poliser går förbi, / emos, / män i byxor”. I avdelningen med lite längre dikter fungerar språket bättre och innehållet fascinerar till följd av att det lämnar mycket åt läsaren att tolka. I slutet är också dikternas innehåll mer fokuserat, till exempel ges tre bilder i dikten ”Ungdomens dag i Odessa”. I den första slåss tioåringar mot varandra i en ring, i den andra dansar man och i den tredje blir det modeshow:

Runt fontänen trängs tjejer i högklackat
och fotar varann på mobilen.
En flicka har målat sig som en katt.

Lidija Praizovic driver upp tempot och ordmängden. Här kliver vi in i hjärnan och lyssnar på en inre monolog hos någon som är mycket nära sammanbrottet. Hon är del i en maktkamp med sin pojkvän och mot resten av världen. Språket är precist och oerhört underhållande att läsa. Jag far med, det är som att svepas in i en virvelvind som mynnar ut i självdestruktiva litanior. I mycket påminner hon om en tidig Åsa Ericsdotter, men med bättre språkkänsla:

Jag vill göra intryck på dig.
Jag skriver om mig för att du ska bli störtkär i mig och
ALDRIG NÅGONSIN LÄMNA MIG.
Jag skriver om att inte längre vara bebis för mamma och pappa
syster släkt.
Jag skriver om att växa upp alldeles för sent.
Jag skriver om