Meny Stäng

Göran Sonnevi – Bok utan namn

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 813 sidor

 

Jag undrar hur många poeter som hade kommit undan med att döpa sin 813 sidor långa diktsamling ”Bok utan namn”, hur många som därefter hade fått sidorna vackert inbundna mellan hårda pärmar och orden inskrivna på fint papper hos Bonniers förlag. För några hundra år sedan gav visserligen Petrarca ut en bok med samma titel, men den handlade om påvens flytt till Avignon och har vad jag kan uttyda inga ytterligare beröringspunkter med Göran Sonnevis nya Bok utan namn.

Hade Sonnevi varit rockstjärna skulle jag ha suttit med en box innehållande den obligatoriska bilderboken och tjugo cd med blandat outgivet och nyskrivet material samt ett par dvd-filmer. I kommentaren efter dikterna berättas att boken innehåller 154 dikter och diktsviter som är skrivna från 1959 och framåt samt en dikt, ”Disparate sin nombre” som påbörjades 1957 och avslutades 16 juli 2012 och sträcker sig över 426 av bokens sidor.

Problemet med titel är begriplig. Boken omfattar en mängd olika nyanser av mänskligt liv. Boken går att se som en direkt fortsättning på den närmast föregående boken Oceanen (2005) och kanske också på Mozarts tredje hjärta (1996). Också i dem fanns tillvarons alla skiftningar: fascinationen och fasan inför rapporterna om massmord, de politiska omställningarna när och fjärran, de kulturella referenserna, vännerna, kärleken, samtiden. Texten då som nu expanderar mot alla riktningar, precis som ett universum, precis som ett liv. Övergångarna från referens till det privata är genom hela boken plötsliga:

Vinterkonungen störtad Det trettioåriga kriget hade börjat
Men han [Descartes, red. anm.]dedikerade 1644 sin Principia till prinsessan Elizabeth,
dennes dotter I min mors röst fanns döden, som en rå ton Hon frös,
var mycket rädd Tyckte undersökningen var hemsk Hon väntar nu på resultatet

Jag ska vara i detta Jag ska vara hos min mor Kanske är ännu inte
hennes stund kommen Vi är i nästan ingenting I den varsamheten

Samtidigt som övergångarna är abrupta är de också tydliga. Sonnevi betonar att något annat ska dryftas, han gör sig besväret att skriva ut ”I min mors röst”. Mindre sofistikerade poeter skulle ha låtit rösten flyta, vilket skulle ha gjort läsningen svårare. Hos Sonnevi vet man boken igenom att det som ska ses också blir utpekat på samma gång som mental närvaro avkrävs läsaren till följd av de snabba kasten. Texten är svår men aldrig dunkel. Jag tror att just det här förhållandet till läsaren och innehållet som gör att Göran Sonnevi lyckas där majoriteten av alla poeter misslyckas i sitt försök att omfatta allt. För det är vad Sonnevi gör. Han omfattar ett liv, en människa. De hastiga omflyttningarna fungerar som ett medvetande, i det här fallet ett synnerligen exceptionellt medvetande, som exempelvis kastas mellan kunskaper om Descartes och tankar runt moderns död. Snart är läsaren medveten om motpoler och paradoxer och motsägelser, som i texten fungerar på samma sätt som i de egna tankarna, vilka kastas mellan objektivt och subjektiv, privat och offentligt, klokhet och dårskap, insikter och omvärderingar.

En annan utgångspunkt för Sonnevi är att han skriver utifrån ett försök att förstå. Försöket är oerhört centralt i hans intellektualism. Här finns få absoluta ställningstaganden, men med hjälp av omgivningen, eller med omgivningen som distraktion, försöker Sonnevi förstå tillvaron. På samma sätt som vi andra gör, på samma sätt som alla människor.

Jag är själv del av denna ordning; lever av den Våra privilegieliv
här Några är större Andra mindre Vi delar skulden, men den är
inte lika stor Hierarkierna härskar, tvärs igenom alla förstörelser
Någon, nära, trodde att jag hade ändrat mig, bytt sida Jag har alltså inte visat
vem jag är Vet jag det själv? Ingen känner mig; inte ens jag själv
Det är ingen ursäkt Tafatt rörde jag vid upproret Vid dess inre
kön Det pulserade

För att slutligen besvara den inledande frågan. Vem utöver Göran Sonnevi hade fått ge ut den här boken? Antagligen vem som helst, förhoppningsvis skulle alla förlag med tacksamhet ge ut ”Bok utan namn” vem som än hade skrivit den. Göran Sonnevis poesi är mästerlig, vibrerande och allomfattande. Om man ser sig som poesiläsare bör man läsa Bok utan namn och ur den vinna den klokhet osäkerheten om allt ger om livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju + 11 =