Meny Stäng

Helena Eriksson – Täthetsteoremet

Av Carola Mikaelsson
Albert Bonniers Förlag, 118 sidor

På omslaget till Täthetsteoremet flyter långa hårtestar ut över ett bord och ett anteckningsblock. Strax intill det vilande huvud som håret fäster vid ligger en penna med vilken noteringarna i blocket troligen är gjorda. Det är inte långt ifrån att jag själv lägger huvudet mot skrivbordet efter läsningen. Täthetsteoremet vållar mig mycket huvudbry. Pikant sådan, vill jag tillägga. I prologens första fyra rader står: ”Jag blev förvånad – jag hade tagit fel på / fågel hela tiden, den där flöjtaktiga tonen var inte näktergalens utan / koltrastens – hur låter då en näktergal?” och det stämmer väl överens med min känsla för Helena Erikssons tionde diktsamling. Jag läser en bit och känner in, läser lite till och ändrar uppfattning. Om och om igen.

Tre delar, som samverkar med varandra, fördjupar och breddar innehållet, utgör detta verk. I den första delen kommer jag snabbt in i stämningen. Hos diktjaget finns ett inifrånmörker som ger sig till känna i minnen där ett du figurerar, men det finns också en önskan om närhet till detta du. Ord som röst, böckerna, syntax, text, alfabet, uttalsmöjligheter, språk, boksida, svärtan och mellanrum kopplar ihop du-och-jag-relationen med läsning, och jag ser framför mig en rad situationer i ett hem där du-personen läser för jaget som lyssnar intensivt. Jaget tycks prövande både i relation till läsning och till du:et. Men så förändras stämningen. Mellan raderna blinkar nu frågor om det skrivna ordets vikt och värde: vem skapar texten, är det författaren eller läsaren? Vems är texten? I förlängningen blir det svindlande, för hur påverkar text vårt lärande, ja, hela vår uppfattning?

När jag är som mest engagerad och uppslukad av denna kärna, vilken kantas av meningar som: ”fiktion som efter några år månader omläsningar visar sig vara helt och hållet sann (s. 34), finns det bara detta parasitära läsande (s. 35) och Det som på avstånd verkade vara text, trycksvärta / visade sig i själva verket vara fysisk form (s. 41)” förbyts atmosfären igen. Miljön är en annan. Jag befinner mig än på ett fartyg på ett öppet hav, än i en skog, än på en flod. Vart far vi? undrar en läsare som ger sig av med boken, kliver på ett skepp och detsamma undrar jag. Den fiktiva läsaren får svar av diktjaget: ”Vi far långt in i en skog och Vi skall aldrig komma tillbaka (s. 48)” medan jag griper tag i de glimtar jag finner som bygger vidare på fenomenet text.

Fokus har skiftat från en specifik relation, till ett allmänt och abstrakt teoretiserande och problematiserande av text och vidare till en fiktiv värld. Fascinerande är att det inte märks i texten när glidningarna sker. Bilderna och resonemangen går in i varandra, förstärker varandra. De återkommer och de speglar varandra. Referenser som till en början finns med i bakgrunden växer till karaktärer vilka handlingen bygger på, blir individer med en egen historia. Täthetsteoremet är späckad med intertextualitet. Här minglar jag runt (i Nightwood) bland textfrågorna med Djuna Barnes, Mark Twain och Herta Müller. Tillsammans med frågorna om textens ägare och tolkare leder referenserna tankarna till fenomenet kanon, och jag tänker att det är Helena Erikssons ambition: att skapa en text som problematiserar frågan om vem som skapar, och äger, texten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio + 2 =