Meny Stäng

Jacob Frese – Avsked från världen

Bo Bjelvehammar
ellerströms, 48 sidor

Barockpoeten Jacob Frese var under sin tid i början på 1700-talet en hyllad och omtyckt poet, idag är det ett fåtal som känner till honom. Han var född i Finland men kom under det ryska kriget till Sverige och fick ett arbete vid kungens kansli. Han skrev naturlyriska stycken, vers för särskilda tillfällen som begravningar och bröllop samt dikter om sjukdom. Under en stor del av sitt liv levde han med sin sjukdom, skälvesot, en febersjukdom i samma härad som frossa och malaria, särskilt under våren blev sjukdomen besvärlig.

Nu sjunger fåglar gällt på trädens gröna grenar,
Och vattnets tysta folk slå ut de blanka fenar;
Den stela svalan som i floden haft sin grav,
I luftens öppna vidd nu svävar till och av.

Jacob Frese trodde som alla på den tiden, att svalor övervintrade på havets botten.

Inte bara hans personliga sjukdom präglade hans poesi, utan även döden som fanns kring honom; farsoter, epidemier och krigets fasor, som ofta betydde dödligt elände. Ändå kan han bli uppsluppen och lekfull och mindre formrigid i sina tillfällesverser.

När djuren av en innig brunst
Hos sina kvinnor söka gunst
Och utav kärlek ryta;
Samt spegla sig av uppblåst mod,
Vid havets strand och stolta flod,
Där de sin älskog syta.

[”Syta” betyder ombesörja]

Men det är ord som grav, slutsång, för tidig och säll död, som dominerar; Jacob Frese känns stundtals modern i sina ord, men mossig i sin alltför bundna form, han andas där Georg Stiernhielm.

Författaren och översättaren Sven Christer Swahn har skrivit en avhandling om Jacob Frese, den kom redan 1971; jag har haft honom som vikarie i svenska och tyska i en annan geologisk tidsålder, Swahn alltså, inte Frese, jag minns Sven Christer för hans svarta manchesterkavaj och kisande ögon, inte för hans ord om Jacob Frese.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + sex =