Meny Stäng

Peter Curman – Till rors

Av Bengt Berg
Dejavu Publiserings AB, 42 sidor

Peter Curman debuterade som poet i mitten av 1960-talet med samlingen OBS! Viktigt och har sedan dess utgivit en rad diktsamlingar. Men han har också hunnit spela en oerhört viktig roll som ”en kulturens dynamiske fontän” genom att föra ut litteraturen inom landet: Han var med och bildade Författarcentrum, verkade som ordförande för Sveriges Författarförbund, som kulturchef i Stockholms-Tidningen och senare Aftonbladet, som initiativtagare till författarkryssningar på Östersjön och Svarta havet, liksom till översättarcentrumen i Visby och på Rhodos. Med andra ord är Peter Curman en veritabel brobyggare mellan olika språk och kulturer.

En särskild plats i Curmans hjärta har Grekland haft, ett land där han i yngre dagar jobbade som reseledare och som han gärna återvänder till också i dessa kristider. Han var med om att efter juntans fall bilda den svenk-grekiska kommittén för kulturellt samarbete, som nyligen hade en nytändningsmöte på Svenska institutet i Athén efter att en tid ha legat i träda.

En av dikterna i Curmans nya diktsamling, Till rors, heter ”Historisk kidnapping” och handlar helt enkelt om kulturstöld i stor skala:

/—/ den som kidnappade skulpturerna på Parthenon
begick marmormord.
Rester av skulpturerna sitter kvar
Medan de borthuggna delarna är inlåsta i British Museum.
Men också skulpturer av marmor kan blöda av längtan.

Det nybyggda museet vid Akropolis fot väntar på dem:
Genom tredje våningens panoramafönster
Flyter hela Parthenon in.
Men inga skulpturer.

En gång i tiden hette det att det personliga är politiskt, något som sannerligen präglar denna till sidantalet tunna men till halten tunga diktbok. Curman ryggar varken för klarspråk när det gäller storpolitiska tilldragelser som den arabiska våren (”Tahirtorget”) eller det omänskliga kriget i Syrien där den svenska politikermakten lugnt betraktar blodbadet från åskådarläktaren (”Medborgarplatsen”). Och vid sidan av detta, poetens eget liv som präglas av fysisk smärta och en befriande galghumor, som i dikten ”Vinteroffer”, där slutraderna lyder:

Först förnekar du smärtan.
Den är bara en tillfällig gäst som snart ska ge sig iväg.
Men sedan förstår du att den kommit för att stann

Alltså: ingen fred men en ständig terrorbalans
Mellan förträngning och smärta.

Till rors heter alltså detta viktiga inlägg i hur det är att vara människa i den stora världen 2012 och samtidigt att vistas i sin kropp som inte alltid hänger med i samma tempo som diktjaget manar på. Tyvärr lever vi i nyhetnotisernas tidevarv, medan kändisskalet brusar på Niagara-nivå. I ett annat kultur- och samhällsklimat skulle man samlas runt skalden, som står där på sitt eget torg och berättar både om hur det är att vara människa och hur det är ställt med vår arma värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − tre =