Meny Stäng

Erik Bergqvist – Skingra

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 64 sidor

Erik Bergqvists poesi kännetecknas av varseblivning. Här finner läsaren stora metaforer, ibland rena anstormningarna av bilder. Från debuten med Nedfrysningens konst (2000) har Bergqvist på tämligen vilda manér bildspråkat sig fram, men alltid med just sinnena som känselspröt. Ämnena för diktningen har därför kommit i skymundan, det har sällan varit lätt att som läsare ägna sig åt ärenden i Bergqvists poesi, vilket inte har gjort så mycket eftersom språket självt varit fundamentet i diktningen.

I Bergqvists femte diktsamling Skingra, den första på storförlag, undrar jag givetvis vad som kommer att hända med dikten. Och sanningen att säga blir jag lite nöjd över att inget direkt sker, förutom att poesin stramas åt. Fortfarande är det språket som är fundamentet, fortfarande utgår bildsjoken från sinnliga erfarenheter. Närmandet till klichéaktiga bilder är borta, vilket stärker poesin och gör den tillbakahållet kraftfull.

Fruktens vikt, när man känner den är den
lösgjord från dagarna, fallande bakåt i ens liv
fallande till sist över kanten till den andra sidan

historien, där jaget får vila, oavsett, viktlöst,
i en sorts kajuta eller ett ändlöst slättlandskap
före avbildandet. Och först då

kan jag sitta i skuggan på en bar i siestahettan
och hänvisa till denna vikt varur ordens
flykt hos dig som lyssnar med möda söker sin

tyngd i svärtan[…]

De inledande sviterna ägnar sig åt jagets försvinnande in i drömmen, ungefär som Tranströmer gör i sin första diktsamling. Eftersom närheten knappast kan vara omedveten ser jag det som en omstart för poeten. Också tonen i dikterna liknar Tranströmers, det tillbakahållna, preciserade, eftertänksamt språkliga. En avsevärd skillnad är dock att Tranströmers dikter önskar bli tydda, det gör inte Bergqvists. I Skingra fungerar språket i små enheter, här finns enastående språkliga bilder och fragment som är lätta att lyfta fram och som tröstar och oroar. I boken finns till och med en egen avdelning för dessa små, mycket laddade sentenser: ”plötsligt lä. Som om man dog”, ”Nomader har inga fönster”, ”En gång skrev jag nästan en dikt, den / gick så här – söndrar formen”.

Erik Bergqvist arbetar i en klassisk nymodernistisk tradition, vilket snarast kräver metadikter om skrivande och läsande. Ganska tydligt signalerar poeten medvetenhet om dikternas inneboende begriplighetsproblem men löser det genom att lägga över ansvaret på läsaren: ”Sekunder klöser fram varje bild, det finns inga hänsyn längre, orkar du fortsätta? Det är du som är låset. Dikten är som följer”.

Skingra är till syvende och sidst en diktbok där språket laddas och blir fascinerande, där man som läsare kan finna bilder, paradoxer och sentenser vilka berikar tillvaron. Men låset är du. Man ska inte slå upp Erik Bergqvist och förvänta sig sammanhang, dikten bygger helt på din egen förmåga att skapa förbindelser mellan dikternas språkdelar. På det sättet är Skingra både en fascinerande och frustrerande text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 + ett =