Meny Stäng

Eva Kristina Olsson – Antigones ansikte / Niobes labyrint

Av Iréne Svensson Räisänen
Albert Bonniers Förlag, 129 sidor

 

Döda nära och kära, rop genom tiden, det förflutna och framtiden, döda som talar från graven och som vill ta mänsklig gestalt. Grekiska gudarnas arketyper. Släkte efter släkte. Och en alltid närvarande natur som kräver sin plats, tar plats. Döda föds på nytt, föder levande och döda. Uppbrutna könsidentiteter. Upplösta strukturer. Detta är ett urval av vad jag antecknar medan jag läser Eva Kristina Olssons senaste diktsamling Antigones ansikte / Niobes labyrint. Eva Kristina Olsson är född 1958 och har gett ut 12 böcker. Hon har också gjort film. Utöver det arbetar hon som koreograf och performanceartist.

Samlingens två avdelningar är poetiska dramer där grekisk mytologi blandas med nutid och författarens självbiografiska upplevelser av förlust. Det sistnämnda är inte alltför långsökt då det i boken finns fotografier av Eva Kristina Olsson själv, hennes familj och släktingar. Men det är egentligen ointressant i sammanhanget då texten svävar i gränserna mellan allt och ingenting. Kanske främst mellan liv och död.

I ett drama finns det personer som uttalar repliker och scenanvisningar, det får du också här. Antigone i inledningen på Antigones ansikte:

/att acceptera samhällets övervältrande av offer på en ensam,
en skiljande struktur/

Att bryta upp strukturer är något jag känner igen från Eva Kristina Olsson tidigare diktsamlingar. Gränserna mellan könen, liv och död, dåtid och framtid är inte absolut. Författarinnan kliver ofta över begräsningarna som t.ex. kroppens för att skapa dikter som lyfter sig över det förväntade.

Antigone igen:

gränser
det finns ingen
gräns
mellan dig
och den böljande
graven

Du kanske tror att det är svårt att förstå den här typen av dikt. Till dig säger jag: Låt bli att försöka. Låt dig dras med i ordrytmen. Ta mot bilderna poeten målar upp. Och framför allt känn det du känner.

Den andra avdelningen, ”Niobes labyrint”, är något mer konkret än den första.

Farmor Anna säger:

Jag är bara blomma
du är bara blomma
men dessa blommor ska de frukta
för de vet inte vad blommor är
och de fruktar blommorna
och de gör allt för att de aldrig mer ska blomma
för de fruktar att inte veta
vad en blomma är
för de tror sig veta
vem du är
och när de inte vet
kommer de för att döda dig
för de fruktar dig
för att du bara är en blomma
för de fruktar sig själva

Sammanfattningsvis så är det här en stor diktsamling med ekon genom tiden, livet och in i döden och tillbaka. Ett eko jag tycker mig känna igen är Gunnar Ekelöf, Karin Boye och Jesper Svenbro, vilka använder sig av mytologins urbilder. Att Eva Kristina Olsson själv är en av Sveriges främsta poeter visar hon här än en gång.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − 10 =