Meny Stäng

Eva Ström – Utskuret ur ett större träd

Av Carola Mikaelsson
Albert Bonniers Förlag, 140 sidor

 

Det är inte ansiktet, inte kroppen
som är vackrast på Caravaggios Narcissus
utan det böjda knät, silkeslent och perfekt
skimrande som skallen på ett nyfött spädbarn
det oväntade centrum som ska gå under i källan
Bara en blank hud spänd över en böjlig led
inte ett bankande hjärta, inte en hjärna fylld med drömmar
ett knä, ingenting annat
böjt en sista gång, innan ynglingen
kysser speglingens yta och för alltid slukas av vattnet

På sidan 50 i mitt exemplar av Eva Ströms diktsamling Utskuret ur ett större träd står det ”JAJAJA!” följt av ett stort blyertshjärta och orden” Precis min tanke!” Innan läsningen satt jag en lång stund och studerade bilden på skyddsomslaget, och fokuserade på just det där knät, vek upp flikarna för att se hela bilden. Tänkte att det där knät är det mest centrala, det mest belysta i bilden. Johan Melbi står för detta anslående omslag som är ett utsnitt ur Caravaggios Narcissus (vid källan). Att jag en bit in i diktsamlingen fick mina tankar på pränt gjorde att jag kom ännu närmre diktningen, kände mig invigd. Att orden är varsamt utplockade av Eva Ströms hand förgyller upplevelsen ytterligare.

Hur poeten och författaren Eva Ström använder språket; hur hon gör fiktionen levande och det levande poetiskt, skönlitterärt, beskriver hon själv (kanske utan att veta om det) i en dikt på sidan 75:

Yttre bilder från inre tillstånd
Inre bilder från yttre tillstånd

Genom de nio avdelningarna i Utskuret ur ett större träd finns nämligen såväl abstrakta resonemang som konkreta händelser, här finns döda barn, ondska och minnen av en far, här finns språkrikedom och språkförbistringar, här finns nyhetsrubriker, gudsmigrän, brottsaktörer och en duva som ”fotklottrar på tegelgolvet” på Hovedbangården (s. 126). Det finns ”mörka imaginära samlag” och ”rörliga ord som kopulerar” (s. 74). Dikterna är fylliga berättelser framskrivna med välsvarvade meningar och poemen ryms oftast på en sida. De behandlar ämnen som Var börjar en människa? Var tar en människa slut? (s. 88), Har jag rätt till ett språk för så många händelser / jag aldrig har upplevt […] (s. 106), Att föreställa sig är att röra vid framtid / som om den redan vore ett minne, försvunnet (s. 60), men också enkla vardagliga saker som är välbekanta i vår samtid: ”sport är bara känslor, frosseri i bönemöteskänslor, tabelläsandet är förbi” och när en idrottare blir intervjuad, troligen ombedd att berätta om ett glädjande resultat är svaret: >>Jag blir alldeles darri<< (s. 38-39).

Men det som tilltalar mig allra mest är de enastående miljöbeskrivningarna som glimmar till, ofta i parvisa rader, till exempel på sidan 23:

Dagsljuset skruvas ner, men snön tar emot det
återkastar det mulet, trött

och på sidan 91:

Längst ut. Donaudeltat
i skydd av den pressade handen visar sig daggen

Flacka byar brer ut sig, utklämda ur morgonen
ett svart nätverk kliver av tåget

Eva Ström rör sig fritt mellan den materiella världen och den filosofiska, och lyfter fram det ena temat efter det andra utan att väja för det tunga och det psykologiskt krumbuktande. Sjukdom och död, orsakad av människan, naturen eller ondska (i människan, eller av något högre väsen, eller kanske både och?) gestaltas på många sätt, och med många autentiska förlagor: Haiti, flodvågen, våldtäkter, mord, Eyjafjallajökull. Det gör Utskuret ur ett större träd till en diktsamling som är mer än vad som ryms innanför pärmarna. En diktsamling att återkomma till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 − 2 =