Meny Stäng

Lina Hagelbäck – Violencia

Av Carola Mikaelsson
Brombergs 160 sidor

 

Det prosalyriska verket Violencia är Lina Hagelbäcks debut. Förlaget kallar den ”160 sidor ren språkglädje” och det är också ett av mina tydligast urskiljbara intryck. Violencia läste jag en del av i Brombergs första poesiantologi Blå blixt, 2012, som också fick sitt namn efter en fras ur just Lina Hagelbäcks bidrag: hallon och bensin. Jag gillade det oväntade, det krumbuktande och vidöppna förhållningssättet som rann över sidorna, och har längtat efter att läsa verket i sin helhet. Ett år senare finns boken utgiven, på samma förlag. Hallå Violencia, hojtar jag.

Det är en snygg bok. På det vita skyddsomslaget sprutar den vulkansjuka Violencia lava och spänner över den vekare Stina, den underdåniga person som flyttar in i Violencias hus och som låter sig kuvas. Det är Christina Isinger Carlgren som har tolkat relationen som utspelar sig mellan pärmarna och hennes illustration fördjupar förståelsen för hur du- och jag-karaktärerna förhåller sig till varandra. På ett lika utsökt sätt har kanten av de fyra del-titelsidorna prytts av en dekorativ remsa som korresponderar med för- och eftersättspappren. Även sättningen, med texten centrerad, omgiven av en luftig tredjedel på var sida, ger ett förhöjt läsvärde. Jag njuter av att ha Violencia, såväl i bokhyllan, i handen som på bordet framför mig.

Mandelmattor, den maniska realismen, preteritumpersoner och blixtfärgad – konsterna får mig att dra efter andan som om jag satt i en cirkusmanege. Vad sägs om ”Hennes år kan tryckas ihop och dras isär, koncentreras och spädas ut.” (s. 19), eller ”Under sommartiden ska smörblommor läggas invid trädets stam. Det går då att vrida nätter ur dagar och uthärda hårt flätat oberoende.” (s. 95)? Ja, många är de understrukna ord, fraser och meningar som imponerar, men många är också de som snarare sätter sig som en rynka i pannan. Vad vill egentligen ”ett grönskande utropstecken” eller ”en röst som är jasminsyltad av distans”? Vad vill egentligen Lina Hagelbäck med denna historia? Violencia innehåller mängder av brännande, sprängande bilder och situationer, men i all sin abstraktion tappar den tyvärr i angelägenhet. Jag går vilse bland alla förnimmelse-förled och litterära referenser som inte leder någon vart: ”Vi kan äta Ekelöfbiff, Åkessonpasta, Chomskyrisotto eller Tjechovpaté!” (s. 29) Språklekar är kul, och Hagelbäcks kreativitet får höga betyg, men när fordringen är att skildra en relation är det trist att det är just den som får stå tillbaka.

Trots den aptitretande försmaken, det tilltalande yttre och det faktum att Lina Hagelbäcks prosalyrik verkligen är genuin språkglädje blir jag alltså inte helt övertygad. Jag läser om den vulkansjuka Violencia som är doktorand i litteraturvetenskap och även utgiven poet. Hon är förmer än andra. Hon är sadistisk, och utövar såväl fysiskt som psykiskt våld gentemot den veka Stina, som av Violencia kallas Teresa. Namnet är efter Violencias döda mor Teresa Lo. Violencia är oberäknelig, hon saknar samvete och är psykiskt sjuk både i omgångar och konstant. Det talas om sjukhus, medicin och bälten, hon är suicidal och hon genomgår metamorfoser, men samtidigt är hon så pass frisk, åtminstone i bokens början, att hon klarar av att vara doktorand. Ett tag in i läsningen funderar jag på om det kanske är ett grepp. Om det egentligen är jaget, Stina, som är sjuk, och att vi upplever Violencia som osund för att vi ser på deras gemensamma liv med en skev blick. Men den tanken lägger sig när jag kommer till del tre, som lämnar Stinas perspektiv och istället skildrar Violencia. Hon är opålitlig, och hon ser det som en tillgång, som sin rätt.

Ett annat sådant bryderi gäller att de två poeterna/karaktärerna har ett språk som liknar varandras, när de skriver dikter, och det sätt på vilket hela denna surrealistiska historia berättas för läsaren. Är de så involverade i varandra att de uttrycker sig likartat, tänker jag, eller är det en författarmiss? Denna fundering har även Stina, vilket tar udden av min: ”En upplevelse som stör mig är att mina dikter ibland påminner om hennes dikter. Hur ska jag lösgöra mig från hennes språk, hennes väldighet! Hennes poesi har varit något av det största som hänt mig, ett sextiotal dikter kan jag utantill.” (s. 82)

På sidan 84 står det ”Man ska istället för C-vitamin och knäckebröd välja feberfesten och den dyraste champagnen” och det verkar vara ett motto Lina Hagelbäck följt när hon skrivit Violencia. Läs den inte för att få ta del av en relation, läs den för att hisna över språkvolterna och förnimmelsegymnastiken – här är idel yra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 4 =