Meny Stäng

Robert Bolaño – Det okända universitetet

Av Peter Nyberg
Tranan, 499 sidor

Vet en författare att han skriver bäst av alla vid en viss tidpunkt? När Roberto Bolaño skapade 2666 skrev han troligen bäst i världen, men frågan är om han var medveten om sin överlägsenhet. När han författade De vilda detektiverna, visste han att han var bland de bästa i världen? I frågan vilar en paradox när man förhåller den till Bolaños biografi: som flera av litteraturens stora såg han sig som poet, inte prosaist. Först i och med beskedet 1993 om den leversjukdom som skulle föra med sig författarens död tio år senare började han skriva prosa, av krasst ekonomiska orsaker: familjefadern ville att de efterkommandes ekonomi skulle vara säkrad. Indikerar inte det en viss medvetenhet om sin betydelse?

På samma sätt som 2666 inleds med en kommentar från familjen om manus och utgivningen av bokens delar, omfattas Det okända universitetet av dribblande med färdiga och ofärdiga varianter av manuset. Frågan om hur den mytomspunna poeten själv ville ha manuset blir så klart en beprövad dramaturgisk effekt: Ett manus av stor betydelse är funnet och nu publiceras det. Kanske tänkte de efterlevande att historien om Bolaños död i leversjukdom behövdes för att göra åtminstone den första delen i boken njutbar. Egentligen är biografin betydande först i den sista delen av boken.

Boken är indelad i tre partier som enkelt skulle kunna sägas vara poetens ungdom, medelålder och ålderdom. Som 22-åring började Roberto Bolaño publicera sig i antologier. Den första delen av Det okända universitetet avspeglar en ungdomsdiktning som i hög grad saknar typiska kännetecken i förhållande till andra poeters ungdomsdikter. Han skriver om kvinnor, cigaretter och fyllor, oftast utan resonansbotten, som om det skrivna snarare är fantasier från den unge mannen än egentliga upplevelser. Dikterna är påverkade av Burroughs poesi och frenetiska i sitt tempo. Ytterligare ett drag som genast etableras är att benämna berättarjaget ”Roberto” eller rent av för ”Roberto Bolaño”. I den första delen förmedlar egocentreringen ungdomens sätt att förhålla sig till sin egen framtida storhet, men ju längre in i boken vi kommer och ju äldre poeten blir desto mer används namnet för att betona närheten till verkligheten i de ofta surrealistiska passagerna.

Redan i del ett etableras skrivandet om att läsa och skriva, som i ”Barcelonas peruker”:

Min önskan är att kunna skriva om kvinnorna
på pensionaten i 5:e distriktet
på ett verkligt och vänligt och ärligt sätt
så att min mamma när hon läser mig
ska kunna säga att så är det faktiskt
och att jag då äntligen kan skratta
och öppna fönstren
och låta perukerna
färgerna komma in.

Givetvis är det adepten som skriver om sin önskan att kunna skriva. Mästaren har lärt sig hur det görs. Samtidigt är det betagande att den unge vill att just modern ska läsa hans dikter och efter några poem med samma tema känner jag igen den heta viljan att bli till som poet, både hos mig själv och i andra unga författarskap.

I den andra delen har något av ungdomens hetta lagt sig. Poeten har skaffat sig redskap. I hög grad intresserar sig Bolaño för människor och händelser runt omkring sig, vilka allt oftare jämförs med händelser i den stora litteraturen, som var Roberto Bolaños följeslagare genom hela livet. Texterna får formen av anteckningar, fragment vilka kan bindas samman till en av läsaren medskapad historia. De prosalyriska betraktelserna pendlar mellan att vara djupsinniga, skarpt iakttagande och hisnande vidriga. Kvinnorna är inte längre fantasifoster, en spricka har uppstått, en fulhet som genom Det okända universitetet kommer att växa och skapa den spänning som gör världsförfattaren. Som i inledningen till ”Mexikanskt manifest”.

Laura och jag älskade inte den där kvällen. Det är sant att vi försökte, men det gick inte. Eller det var åtminstone vad jag trodde då. Nu är jag inte lika säker. Kanske älskade vi ändå. Det var vad Laura sa och i förbigående introducerade hon mig i badhusvärlden som jag sedan dess och för lång tid framåt skulle komma att associera med njutning och lek.

I den avslutande delen framträder den poetiska mästaren. Formmässigt återgår Roberto Bolaño till att stapla raderna, men det är inte bara staplingen som gör texten spänstigare utan framför allt det outtalade som finns mellan de enskilda satserna, vilket kommer fram tydligare i det avslutande partiet. Den melankoli som tidigare enbart varit ett stråk i dikten förstärks betänkligt efter beskedet om leversjukdomen. Det är här prosan skrivs. Det är här Bolaño befinner sig på slutstationen. I dödens närhet finns inga poser, inget att gömma undan, ingen stolthet att värna. Därför blir de sista böckerna enastående. Efter att ha beskrivit omvärlden återvänder poeten i slutet till sin familj och i sitt allra mest gripande stycke till sin son Lautaro: ”Läs de gamla poeterna / och ta hand om deras böcker / Det är ett av få råd / din far kan ge dig”. Därefter vänder sig den döende till böckerna:

– Så, därför är uppmaningen denna:
Kära små böcker, uthärda
Ta er genom dagarna som medeltida riddare
Och ta hand om min son
De år som komma skall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × tre =